Nordanstig – Ditt Tusculum

Sedan Göteborgsgruppen Rodna nådde fram till mina öron häromveckan, via Prejkas försyn, har jag inte kunnat få deras pysmysfunkiga Nordanstig Ditt Tusculum ur huvudet. Har återvänt till denna pärla flera gånger dagligen, och därtill blivit pepp på att gräva fram mina gamla vältummade skivor av gymnasiefavoriten Kaah.

Att Hälsingekommunen Nordanstig har Sveriges mest kryptiskt långsökta slogan har jag lärt mig av Trafikmagasinet men om Rodna vet jag föga mer än vad Prejkas Sergio Rizzolo avslöjar:

Delar av (om inte alla ur) Göteborgs-bandet KORS, som tidigare i år framförde en legendarisk spelning på allas våran favorit-svartklubb i Malmö, har nu ynglat av sig i sidoprojektet Rodna. Som en hyllning till husbilen och den svenska semesterkulturen – med rastplatser vid sjöar, kylbagar med saft och varmkorv, referenser till Evert Taube. Att lyssna på Rodna är lite som de upplevelser huvudkaraktären i Patrick Süskinds roman Parfymen lyckas åstadkomma med sina märkliga destillationer för att fånga lukter – i det att man här hör en destillation av ett flertal generationers kollektiva minne:  drömmen om den svenska medelklassen. Och man rodnar faktiskt lite. / Sergio Rizzolo, Prejka

Kan skriva under på denna målande beskrivning, som därtill ytterligare förstärks av att Rodna nyligen for land och rike runt ute på husbilsturné. Man avverkade metropoler som Sandviken, Hårte och Ramsele och själv hoppas jag på en snar Stockholmsspelning. Dessförinnan fortsätter jag att hårdplugga de fyra förnäma alster som finns tillgängliga på gruppens Soundcloud-sida och nynnar mig lojt lycklig.

Industrisemestern kan börja

En av de nyutkomna skivor som jag fascinerats allra mest av i vår är Andreas Bertilssons Själens ö (Komplott). En alldeles utsökt och egenartad popplatta; företrädesvis lågmäld i sitt anslag, svävande, organisk, frisinnad, med rikligt av skånsk mylla mellan tårna.

Bertilsson har redan en rad starka alster i ryggen, dock av tämligen annorlunda karaktär än denna lättillgängliga pärla. Under sitt alias Son of Clay, och senare under eget namn, har han skapat raffinerad ljudkonst och förunderliga klangvärldar, men har nu alltså blommat ut som popsångare med poetiska textrader som biter sig fast och växer, framförd på porlande skånska.

Redan på föregående skiva, den likaledes fenomenala Det fysiska och det psykiska (Komplott 2008), inleddes utvecklingen mot ett mer extrovert uttryck. Där var det dock Bob Hunds Thomas Öberg och Sofia Dahlgren som stod vid mikrofonen, men nu har alltså Andreas själv vågat sig fram. Och han gör det med den äran. Fullgod instrumenthjälp har han därtill av bl.a. Spisa-favoriter som Joel Västberg och Samuel Hällkvist. Inspiration från experimentella 80-talsgruppen Talk Talk kan möjligen härledas, liksom drag av skivbolagsfränden Hans Appelqvist. Om ni ursäktar den årtidsoenligt frostiga videon så låna gärna ett öra till Önskan studsar:

Lagom till industrisemestern släpper Komplott idag en toppenfin sommarsingel, Industrisemestern kan börja; en tiotummare med handgjorda omslag, innehållandes cover på Gullan Bornemarks trallvänliga Hallå Hallå med härligt svajig lapsteelgitarr från Hällkvist, och en skönt flummig åtta minuters blockflöjtsresa! Singeln finns även att inhandla digitalt från norska Music Online eller iTunes.

Själens ö är också den omsorgsfullt paketerad och delikat utbredd över två vinylsidor (i sin lyxvariant, finns även i enkel cd-utgåva), tillgänglig från Komplott eller i Stockholm via Rönnells, Record Hunter och Pet Sounds.

Samtliga av Andreas Bertilssons alster finns även tillgängliga via Spotify.

”Världens bästa låt”

Igår var delar av Spisaredaktionen på Josef & Erikas releasefest och njöt av inte mindre än två grymma konserter. Förutom att förhäxas av duons nya tunga låtar från kanonplattan Floods i trollbindande arrangemang med valthorn och tuba inledde nämligen The Tinys Ellekari kvällen med ett par väl valda framför flygeln. Hon öppnade storslaget med att direkt introducera ”världens bästa låt”, Gillian Welchs Everything is free från dennes fina skiva Time (The Revelator), och efter att denna prestigefyllda titel nu tillkännagetts känns det självklart att föra vidare budskapet!

Gillian Welch - Everything is free

The Tiny - Everything is free

Ellekari sjöng in denna pärla redan till The Tinys andra album Starring; Someone like you och själv har jag efter det återvänt till hennes tolkning mången gång och bugar och bockar också för att jag härigenom fick chans att upptäcka det vackra originalet liksom hela Welch’s lågmält countryklingande diskografi. Det är något väldigt träffande med texten till Everything is free som känns ack så aktuellt i dessa tider av sjunkande skivförsäljning och nya villkor för musiker.

Kan inte låta bli att även tipsa om följande collage av scener från regissören Terrence Mallicks vackra filmer till toner av Welchs titellåt från 2001 års Time (The Revelator). Mallick är förresten på gång med en ny rulle. Den ser jag mycket fram emot!

Vårfloden är här!

Äntligen släpper Josef & Erika nytt album, FloodsHoob, och firar ikväll med konsert på Fasching tillsammans med gästande Ellekari från The Tiny!

Duons förra album, den Grammisnominerade Small small small small sounds (Caprice, 2007), är en av mina absoluta favoritskivor på senare år. En lågmäld juvel i avklädd instrumentering, oftast främst Kallerdahls ståbas och Alexanderssons starka klara stämma. Ibland med ackompanjerande harmonium, glockenspiel eller en ensam trumpet. Vad som kanske allra mest fått mig att återvända till skivan gång efter annan är Erikas starka texter som lyckats sätta ord på vardaglig relationsdynamik på ett ypperligt träffande  sätt.

Jag ser nu fram emot att få höra uppföljaren, som redan hunnit överösas med hyllande recensioner och lär rymma en bredare palett då en blåstrio med tuba, valthorn och flygelhorn adderats till sättningen. Första smakprovet från Floods bådar mycket gott:

Josef & Erika på Spotify:

Floods (2011)

Wallpaper Stories (2005)

Manifestvinnare: Lekverk!

I fredags hölls Manifestgalan på Nalen i Stockholm till svenska oberoende musikproducenters ära, och Spisas mingelpatrull med jurymedlem och entourage var givetvis på plats.

Bland vinnarna fanns idel Spisa-favoriter så som OK Star Orchestra (folk), Anna von Hauswolff (pop) och New Tango Orchestra (experimentellt) och till vår stora glädje tilldelades rättmätigt trion Lekverk priset för fjolårets vassaste jazzplatta med sin Everyday (Parallell).

En upplivande oortodox vinnare, med stark popkänsla och fäbless för knorrande synthar liksom Jon Fälts underbart originella trumkonst. På skivan hörs Fält hantera både element, lattevisp såväl som diskho i gruppens triumfatoriska titeldänga Everyday Music. Även live är trion en upplevelse, som här på Glenn Miller i titelspåret från debuten 2009.

Vi passade på att haffa Lekverks klaviaturspelare Adam Forkelid för en kommentar.

Grattis, 2010 års svenska jazzplatta! Hur känns det?

”Tack, det känns otroligt bra! Vi är fruktansvärt glada och stolta över att ha fått det här priset. Inte minst med tanke på den skarpa konkurrensen!”

Hur ser 2011 ut för Lekverk? Ny platta eller spelningar på gång?

”Vi kommer att vara i full gång. Dels släpper vi en singel med vår potentiella hit Everyday Music i en upphottad vokalversion med den fantastiska Kristin Amparo och Tensta Gospel Choir. Dels kommer vi att ha sköna festivalspelningar på både Stockholm Jazz Festival och Bangen i Sandviken. Och i höst ger sig Lekverk ut på vad vi kallar för Husbilsturnén 2011. Det är i själva verket en Pulsslagsturné i Jazzriksförbundets regi, där vi kommer att köra landet runt i husbil och dessutom bjuda in folk på kaffe och trevlig samvaro efter konserterna.”

Ni alla tre har ju även varit minst sagt flitiga i andra sättningar under 2010 – var har man chans att se och höra era övriga projekt under våren?

”Putte har på sistone spelat mycket med afrikanska musiker och är annars skivaktuell med det danska bandet Babakarej. Han gör också många konserter för yngre jazzlyssnare med bandet Jazzmys. Jon är som vanligt ute med några av landets bästa grupper, som Bobo Stenson trio, Fredrik Ljungkvist och The Stoner, och andra mindre projekt. Adam är aktuell på skivor med Örjan Hultén Orion och sångerskan Sara Paues och spelar också en del kammarmusik med klarinettisten Kjell Fagéus.”

Läs gärna en längre Spisa-intervju med Adam om inspelningen av ”Everyday” HÄR och besök trions MySpace HÄR.

Neijs svenska favoriter från 2010

2010 var ett fantastiskt starkt svenskt musikår. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin konsumerat så många grymma svenska nyproducerade skivor som i år. En påtaglig mängd av dessa alster var sprungna ur den vitala scen som vuxit fram i Malmö, och som vi här på Spisa försökt bevaka bäst vi kunnat från vår Stockholmshorisont. En annan påtaglig tendens i årets skivskörd är det faktum att åtskilliga skivor endast släppts på vinyl.

Den lovordade saxofonisten Elin Larsson hade jag ynnesten att se på scen ett flertal gånger och gladde mig även åt att hennes skivdebut levde upp till de höga förväntningarna. Glädjespridarna OK Star Orchestra såg jag så ofta som jag hade chansen och de blev bara vassare och vassare för var spelning, tillika växte deras andra skiva Sound Classique som i särklass är en av årets mest frekvent tummade i mitt lilla hushåll.

På scen såg jag även gärna Lekverk och lämnade alltid lokalen lite lyckligare. Trions slagverksfantom Jon Fält fortsatte att briljera i vilken sättning han än dök upp i eller med vilka redskap han för dagen kände för att musicera med, exempelvis lattevisp och avbitartång!

Nils Berg fortsatte även han att oförtrutet övertyga i olika sällskap. På Spisas egen After Work-scen under Sthlms Kulturfestival i somras, backade han upp vår danske gäst August Enkilde och skapade en timme magiskt flummig dubjazz som vi är mäkta stolta över att ha arrangerat! På Strands jazzkvällarna höll Berg därtill, tillsammans med vår lika flitige mästartrummisen Christopher Cantillo,hov var och varannan vecka med Stockholms jazzelit och spelade själva bl.a. med sitt spännande projekt Cinemascope, som jag hoppas få återse 2011.

Den enskilde artist som jag nog lyssnat på allra mest på under året var Viktor Sjöberg, vars två vinylsläpp infriade alla löften som hans redan sedan tidigare digra diskografi utlovat. Denne lågmälde särling har under hösten flyttat till USA men vi är många som hoppas få höra mycket mer av honom framöver.

En annan av årets mest produktiva musiker, av den något äldre skolan, var skånske saxofon- och basklarinettisten Cennet Jönsson. Han släppte inte mindre än fyra sinsemellan mycket varierade skivor, samtliga på bolaget Kopasetic, varav en uppbackad av tre kontrabasister. Själv uppskattade jag framför allt hans lågmält improviserande trio Cenlistho, med bl.a. den fenomenala danska percussionisten Lisbeth Diers.

Här följer en alfabetisk uppradning av de svenskättade skivor som jag allra varmast rekommenderar från året som gått:

Vilka var era favoritskivor under 2010? Vi är alltid glada för musiktips oavsett genre, så lämna oss gärna en kommentar och tipsa oss om vad ni tycker att vi har missat att uppmärksamma!

GOTT NYTT ÅR!

Årets julklapp: X/Y

Goran Kajfes torde vara ett välbekant namn för de flest jazzintresserade. Han har varit en kraft att räkna med i åratal; som kärnmedlem i Oddjob likväl som soloartist. Idag tillkännagavs årets grammisnomineringar där Kajfes har dubbel chans att kamma hem årets jazzpris; antingen för Oddjobs Clintan-hyllning eller sin egen sprillans nya dubbel-CD X/Y.

”Goran Kajfes förklarar sin nya dubbelskiva X/Y som resultatet av sex års grubblande, vånda och i viss mån tidsbrist. Skivorna är sina motpoler där X är orkestrerat och skrivet för en stor grupp musiker (bland annat Gnawasångaren Majjid Bekkas och tablamästarinnan Suranjana Ghosh), medan Y är en mer experimentell skiva, som bygger uteslutande på elekronik och trumpet.” / Rodeo

Därtill lär X/Y vara en riktigt delikat produktion, levererad i limiterad hårdbunden bokform med mängder av illustrationer, och aspirerar helt klart på årets julklapp. Förhandsprovet Sand Boogie är bland det tyngsta jag hört från Kajfes; en funkig sjuminuters exkursion som ekar spirituella influenser från icke-västerländskt håll och för tankarna till afrikanska 70-tals favoriter som Mulatu Astatke och Salah Ragab.

Progressiva Malmö anno 2010

Det senaste året har mina öron glatt sig åt en enorm musikalisk kreativitet från vårt lands södra ände.  Något som grott i den skånska myllan länge har på sistone blommat ut i en färgstark musikscen som inte längre bara gör sig hörd på underjordisk nivå utan även hittar fler lyssnare än de redan frälsta.

Här på Spisa har vi i år uppmärksammat VED, Skeppet, Luva, Lugnet och BEAST och hos våra bloggvänner Prejka kan den nyfikne lyssna in sig allsköns malmöitiska förmågor.  För en utmärkt introduktion rekommenderas Jonas Grönlunds artikel i Sonic #50 där han intervjuar flertalet aktörer i ”en lokal scen som delar ett gemensamt intresse för sinnesutvidgande klubbexkursioner, psykedelisk disco och dansmusik från den vänstra sidan av de stora motorvägarna i allmänhet.

För att uppmärksamma denna våg av ny musik från Malmö anordnas nu i helgen på Babel en två dagars festival under den illustrerande titeln Som en aldrig sinande ström där flera av de intressantaste och högaktuella konstellationerna uppträder. Det återstår att se om det blir lika flummigt som när fjolårets Samhain-festligheter gick av stapeln i samma lokal och 600 matta gräsmatta, lövträd, svampar och gud vet vad inkorporerades i lokalen! (kolla in fler av Moa Andersdotters suggestiva bilder HÄR)

Närmaste dagarna, inför Som en aldrig sinande ström, kommer vi på Spisa att uppmärksamma ett par av våra favoriter bland de uppträdande. Vi börjar med duon Vidderna som under en längre tid snickrat ihop otaliga versioner av oftast obskyra original från förr till sin egen psykedeliska och lätt proggiga dansmusik.  I somras släpptes så deras första helt egna alster, popmusik inspirerad av deras versioner i form av tre starka spår, varav ovan video utgör ett, på en strålande split-tolva som de delar med en annan personlig favorit vid namn Ljudbilden & Piloten.

Mellan åren 2002 och 2009 erbjöd Tomas Melinders malmöbaserade skivetikett Nosordo en vital grogrund för åtskilliga progressiva akter. Undertecknad minns speciellt varmt bolagets premiärsläpp, den fina split-CDn med Krankys Gregg Kowalskis alter ego Osso Bucco och Kristoffer Ströms enmansorkester Ljudbilden & Piloten. En skiva som fortfarande åker fram titt som tätt och där framförallt Ströms senare hälft fortsatt lyckas försätta mig i ett ack så behagligt tillstånd.

Glädjen var därför stor när bolaget nu återuppstått som Neosordo och förutom nämnda Vidderna/Ljudbilden-tolva även nyligen gett ut en split med de omskrivna Roll the Dice, Magic State och BEAST! Bägge skivorna är limiterade ”white labels” i 281 exemplar som fortfarande kan, och bums bör, beställas från Neosordo. Där kan man även ta del av Nosordos tidigare släpp till vrakpriser, exempelvis Ljudbildens finfina och rikligt illustrerade fullängdsdebut för ynka 30 bagis!? Därtill går den senare att förhandslyssnas HÄR.

Vidderna och Ljudbilden har redan hunnit uppträda tillsammans i Sao Paolo och befinner sig just nu på turné i Kina. Världsvid succé är ofrånkomlig.

Fred Lonberg-Holm + Spisa DJ @ Hellsten – 10 09 02 – Hotell Hellsten – Stockholm

Fred Lonberg-Holm Swedish Valentines

Chicago cellisten Fred Lonberg-Holm är en improvisatör välkänd från ensembler som Vandermark 5 och Peter Brötzmann Chicago Tentet, liksom från sammanhang med Mats Gustafsson och Joe McPhee. För två år sedan hjälpte Sofia Jernberg Fred att sätta ihop en svensk grupp för att utföra sin musik och nu är han tillbaka för att presentera sin jazzmusik tillsammans med dem.

Fred Lonberg-Holm: cello
Sofia Jernberg: sång
Emil Strandberg: trumpet
David Stackenäs: guitarr
Patric Thorman, kontrabas

Varmt välkomna!

Lokal/plats: Hotell Hellsten, Luntmakargatan 68
Datum: Torsdag den 2 september 2010
Tid: 20:00
Mer info: Hotell Hellsten
Mer info: Höstens program på Hellsten (PDF-format)

Under kvällen kommer redaktionsmedlemmar från Spisa & Jo/No’s Audio Delights att spinna sköna jazzvax, innan mellan och efter seten.

Tills dess kan vi tipsa om att tre av Freds mer lättlyssnade trioalbum finns tillgängliga på Spotify, däribland Other Valentines som rymmer ruggigt fina covers av Sagor & Swings hit Vals på vingar och Gil Scott Herons Winter in America!

Tomtar på loftet

www.paxad.net/luvan

Ikväll på Kulturhustaket firar före detta skivbolaget Friendly Noise publiceringen av sjunde numret av sitt webmagazine FZN, som denna gång tagit sig form av en tolvspårig samling med ny musik från svensk underjord. Den nedladdningsbara samlingen rymmer bidrag från både välbekanta ansikten som Differnet och Spisa-favoriter som Musette (feat. mästartrummisen Christopher Cantillo?) och Enheten för Musik och Melodi, likväl som helt nya bekantskaper som Jenny Westerlunds Jonathan Richman-samplande Patience Worth.

På scen lockar man ikväll med tre uppträdanden och först ut är den experimentella engelsmannen Position Normal som fogat samman collageartade skapelser under herrans massa år och vars musik figurerat (i knarksekvenser, föga förvånde) i rullar som Human Traffic och Shane Meadows Dead Man’s Shoes. Dennes alster finns att tillgå på Spotify för den som vill lyssna in sig och har även recenserats i FZN No.2.

Därefter bjuds malmösonen Luva, som just släppt en ny härligt snurrig kassett på Oscillatone där han fortsätter väva kaledjoskopiska poplåtar med hjälp av brusiga loopar och ekodränkt sång. Ömsom sannslöst sjösjukt och ömsom sagolikt briljant när man är på humör för en portion repetitiv lo-fi-psychedelia.

Luva – Do Melt The Sun (från Evoking Fableous OceanOscillatone) via Prejka

Sist ut på Kulturhustaket ikväll är Death & Vanilla, vars Broadcast-doftande alster man kan lyssna in sig på här nedan, och som Friendly Noise Joakim Norling beskriver på följande sätt:

”Knastriga inspelningar av gamla seanser, oförklarigt exploderande tekoppar och såväl texter som ett musikaliskt uttryck som manifesterar ett livligt intresse för det spöklika… Det övernaturliga spelar en viktig roll för Death And Vanilla, som estetiskt källmaterial och metodologisk utgångspunkt. Den Malmöbaserade duon (som live utökas till ett femmannaband) älskar library music, elektroniska pionjärer och de analoga syntarnas guldålder och framför sin musik på instrument och förstärkare från femtio-, sextio- och sjuttiotalen, inte bara för att återskapa stämningarna och ljudbilderna man älskar, utan även för att ta vara på de spöklika kvalitéerna i gamla fjäderreverb och glappande kontaktytor. Ett slags analog glitch alltså.“ *