Alltid lika roligt att göra nya musikaliska upptäckter. Amerikanska trion The Bad Plus har förgyllt mitt liv på sistone med sin melodiska och popinfluerade jazz. Speciellt det här upplivande stycket satte sig på hjärnan och kändes vagt bekant. Inte konstigt då det ju visade sig vara en (tämligen trogen) tolkning av en gammal Aphex Twin-hit från Come to daddy EP:n.
The Bad Plus – Flim (mp3 från albumet These Are The Vistas (2003) via Jessie the Jazz tumblr)
sketches and routines
daniel skoglund | Myspace Music Videos
Igår kväll var jag på performancehallen Weld och besåg den säregna föreställningen Palimpsest av ljudkonstnärerna Daniel Skoglund och Kathy Hinde, där de skapade en improviserad rytmik baserad på en blyertsteckning som de gemensamt skapade på alla fyra emedan projiceringar gav ytterligare liv till canvasunderlaget. Låter lite knepigt? Ja, det var det och jag kan inte förklara närmare hur, vad eller varför det lät som det gjorde men nyskapande kändes det iaf och med stegrande rytm blev det även en skön stund för öronen!
Delvis samma apparatur används i klippet ovan som undan för undan växer till rena rama abstrakta minimal technon. (den otålige kan tipsas om att det börjar hända mer och mer, särskilt från tiominuterssnåret…) Daniel Skoglund har under många år varit en figur hade hålla ögonen på, och den nyfikna rekommenderas lyssna in sig på mannens MySpace-sida. Han har bl.a. gjort kollaborerat med Hans Appelqvist och gjort konserter i livsmedelsbutiker där han elektrifierat grönsaker.
I dagarna fem har i veckan festivalen Sound of Stockholm gått av stapeln med fokus på improvisation och experimentell musik. Undertecknad hann tyvärr inte ta del av övriga programpunkter, som bl.a. inkluderat japanskt besök av elektronmusikern Toshimaru Nakamura och det spännande kollektiva improvisationsprojekt Skogen, med flera av Sveriges vassaste musiker. Idag erbjöds festivalens avslutning med konserter på Capitol och ”Babyrave” på Audiorama, där vuxna endast är välkomna i barns sällskap.
I dagarna föräras Malmö och Köpenhamn ännu en gång av den fullmatade festivalen Full Pull som sedan 2004 ställt till med årliga kalas för fantaster av elektronik och ljudrelaterade äventyr. Undertecknad tog med stor behållning del av spektaklet år 2006 och kan konstatera att festivalen har vuxit i både styrka och internationell strålglans sedan dess.
I år har man bl.a. lyckats få över legenden Uwe Schmidt ända från dennes hemland Chile. En man som varit en tongivande och personlig röst inom elektronisk musik i åratal genom otaliga solosläpp under varierande alias, och även snickrat ihop ett par personliga favoriter i elektrojazzduon Flanger tillsammans med Burnt Friedman likväl som en hög skojfriska covers under sitt latino alter ego Señor Coconut.
På Full Pull i Malmö uppträder han imorgon, fredag, under sitt mest kända artistnamn, Atom TM. Det senaste större skivsläppet under det namnet skedde ifjol på Raster Norton med den hyllade Liedgut men jag kan gissa på att morgondagens spelning lär bjuda på fartfylldare material att döma av de åtskilliga florerande YouTube-klipp från senaste året.
Full Pulls program bjuder i år på flertalet andra internationella celebriteter som noise-galningarna Melt Banana, Kaffe Matthews och kraut-finnarna Circle liksom några av de intressantaste svenska akterna just nu, varav flera Spisa-favoriter som Wildbirds & Peacedrums, VED och powerduon Beast.
Imorgon finns också möjlighet att på scen stifta bekantskap med den omtalade stockholmsduon Roll The Dice, som fått strålande recensioner för sitt debutalbum på amerikanska kvalitetsetiketten Digitalis (…och även återfinns på spottan) där de med piano och analoga syntar skapar ”kosmisk syntkraut, minimalism, beats och filtrerar det till en mycket lyckad brygd”, för att låna en passande beskrivning av våra favoritkonnässörer på området, initierade Soundofmusic.
I samband med festivalen släpps en limiterad 12tummare där Roll The Dice delar utrymme med två andra tungviktare, Magic State och Beast (där Henrik Kihlberg från gamla favoriterna Nova Express ingår), och som vi verkligen hoppas att det finns något ex kvar av åt oss efter festivalen!
Imorgon ONSDAG är det dags för premiär för KLUBB IMPRA – en ny scen för improvisation i olika form. Jazz, elektronika, pop och mycket annat trevligt kommer det bjudas på under fyra mer eller mindre ruggiga höstkvällar. Initiativtagare till klubben är pianisten Teresa Indebetou, som också gästar premiärkvällen med sitt band, och i ryggen har hon IMPRA, föreningen som arbetar med att lyfta fram kvinnliga improvisationsmusiker (läs mer om IMPRA här).
I Göteborg finns få ställen att jamma på – Shoppen på Nefertiti kan ibland kännas lite för gubbig. Arrangörerna bakom KLUBB IMPRA hoppas att den här scenen ska kännas ny och fräsch, och ser gärna olika former av musik, improviserad som förberedd. I höstens program finns allt från minimalistisk jazzpop till elektrosoul. Så om du befinner dig på en spårvagn eller liknande något av datumen nedan, ta med ditt instrument eller ta på dig din jazzbyxa och kom till Cafe Hängmattan!
Ikväll på Kulturhustaket firar före detta skivbolaget Friendly Noise publiceringen av sjunde numret av sitt webmagazine FZN, som denna gång tagit sig form av en tolvspårig samling med ny musik från svensk underjord. Den nedladdningsbara samlingen rymmer bidrag från både välbekanta ansikten som Differnet och Spisa-favoriter som Musette (feat. mästartrummisen Christopher Cantillo?) och Enheten för Musik och Melodi, likväl som helt nya bekantskaper som Jenny Westerlunds Jonathan Richman-samplande Patience Worth.
På scen lockar man ikväll med tre uppträdanden och först ut är den experimentella engelsmannen Position Normal som fogat samman collageartade skapelser under herrans massa år och vars musik figurerat (i knarksekvenser, föga förvånde) i rullar som Human Traffic och Shane Meadows Dead Man’s Shoes. Dennes alster finns att tillgå på Spotify för den som vill lyssna in sig och har även recenserats i FZN No.2.
Därefter bjuds malmösonen Luva, som just släppt en ny härligt snurrig kassett på Oscillatone där han fortsätter väva kaledjoskopiska poplåtar med hjälp av brusiga loopar och ekodränkt sång. Ömsom sannslöst sjösjukt och ömsom sagolikt briljant när man är på humör för en portion repetitiv lo-fi-psychedelia.
Luva – Do Melt The Sun (från Evoking Fableous Ocean, Oscillatone) via Prejka
Sist ut på Kulturhustaket ikväll är Death & Vanilla, vars Broadcast-doftande alster man kan lyssna in sig på här nedan, och som Friendly Noise Joakim Norling beskriver på följande sätt:
”Knastriga inspelningar av gamla seanser, oförklarigt exploderande tekoppar och såväl texter som ett musikaliskt uttryck som manifesterar ett livligt intresse för det spöklika… Det övernaturliga spelar en viktig roll för Death And Vanilla, som estetiskt källmaterial och metodologisk utgångspunkt. Den Malmöbaserade duon (som live utökas till ett femmannaband) älskar library music, elektroniska pionjärer och de analoga syntarnas guldålder och framför sin musik på instrument och förstärkare från femtio-, sextio- och sjuttiotalen, inte bara för att återskapa stämningarna och ljudbilderna man älskar, utan även för att ta vara på de spöklika kvalitéerna i gamla fjäderreverb och glappande kontaktytor. Ett slags analog glitch alltså.“ *
Äntligen hemma i vårt kära Neukölln igen efter månader med alligatorer, skyskrapor, goa göbbar och en jävla massa snö. Inte heller här på sydligare breddgrader har våren vågat sig fram, men jag gör vår här hemma i köket med lökar och blomster som jag inte kan namnet på. Fint blir det i alla fall. Och växterna blir en ersättning för de rötter jag inte har här än.
NÅGRA AV VINTERNS HÖJDPUNKTER
1. Jag köper saker med färg i the Sunshine State.
2. Vi cruisar med bilen i Sarasota och lyssnar på en nyinköpt samlingsplatta ”Dark was the night”. Så kommer en gammal favoritlåt ”Lua” med Conor Oberst (Bright Eyes) , den som alltid får mig att stanna upp – och denna gången har Conor fått hjälp av Gilian Welch. Wow. Jag har inte lyssnat på henne tidigare. Helt fantastisk countrysångerska. Vi sjunger med och stämmorna sätter sig.
3. På ett salviadoftande hemligt hostel i Williamsburg, New York, lyssnar vi på [Ingenting]s nya platta och jag känner mig stolt över att vara svensk.
4. Första gången på en scen i New York, och den hissnande känslan slår an med det första gitarrackordet. Jag står här nu.
5. Mitt band New Found Land har den äran att spela förband för Little Dragon på Sticky Fingers i GÖTEBORG. Har du missat dom får du hemläxa.