I kväll spelade ED HARCOURT och LONEY DEAR i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Stressad från dagens sista möte kom jag springande in för att dimpa ner på den uppfostrat trähårda bänken för att helt ovetandes möta kvällens förband THE LANGLEY SISTERS.
Den första tanken; Tre duktiga tjejer från kyrkans kör får möjlighet att uppträda med några stämsånger. Well well, det får man väl bjuda på.
Intrycket stärktes av de glanskammade frisyrerna, det precist likadana kläderna (röda volangklänningar med dito glittrande klackskor), vicka-på-höften-i-takt koreografi och en hopfällbar plastxylofon.
Plötsligt säger någon av körtjejerna:
”I like to introduce.. (första förvåningen: de snackade engelska med vuxna röster)
…my husband (andra: hon är gift, must be over 25, or at least 22)
…Ed Harcourt (tre; hon är gift med Ed = de måste i någon mening vara rätt tuffa ändå).
Ed kommer in och spelar piano och med den plötsliga vetskapen om att de top girly brudarna på scen både är vuxna och riktiga musiker vänder det i örat. Spelningen växer och deras Texasinspirerade 40-tals-vibe och låtar med ord som ”bad boy / cowboy boots / butterfly” strålade.
Kan inte låta bli att tänka, det här är inga andra än Trion från Belleville 40 år pre-movie, lika hänförande med den relativa ungdomens fioler och volang som med animerade grytlock och vispar.
