Torsdagens festivalkväll bjöd inte bara behagligt försommarväder utan även på åtminstone ett par riktigt fina konserter. Men om det inställda Fire! borgade för just precis vad namnet utlovade var de hiskeliga sliskigheter som Michael Ruff krystade ur sig på stora scenen på eftermiddagen så lite ruffigt som det bara gick. Att han därtill hade mage att tala förminskande om sin egen dotters medverkan på scen var bara för mycket.
Så mycket mer glädjande var istället Bobo Stenson Trio‘s samspelta groove och framför allt Jon Fälts lika fjäderlätta som innovativa trumspel. Efter att tidigare i veckan ha sett honom tillsammans med Lekverk på Lilla hotellbaren, där han bl a begagnade sig av lattevisp och avbitare istället för trumstockar, kan jag bara återigen konstatera att Fält, tillsammans med Henrik Olsson (Sheriff, Disco Langsam), är en av Sveriges i särklass mest egensinnige percussionister.
Torsdagens stora stjärna var annars Jenny Wilson som med sitt fenomenala band bestående av bl a syskonen Langendorff och Tensta Gospel Choir, tog Skeppsholmen med storm och lär ha vunnit åtskilliga nya fans på plats.
En färgstarkt draperad Wilson tog sig an den den stora scenen med självklarhet och en tung kavalkad av egna hits som måhånda inte hade så starka jazzvibbar men vars blinkningar till afroamerikanskt arv inte gick att förneka. ”Sveriges egen Nina Simone”, utropade någon i publiken entusiastiskt och jag är benägen att hålla med om att Simone iallafall lär vara en stor inspirationskälla för Wilson. Lina Langendorff, för kvällen på bl a tvärflöjt och saxofon, men framförallt som det entusiastiske energiknippe hon är i vilken sättning hon än dyker upp i, förtjänar också ett hedersomnämnande.
Nu måste jag dock skynda iväg till Skeppsholmen för se kvällens begivenheter; Wayne Shorter, Chucho Valdés, Samuel Hällkvist, Roy Ayers, Elin Larsson och Mmmissy Elliott!!! Ses där!
