Spisa har fått äran att arrangera After Work Jazz på Stockholms Kulturfestival, 10-14 augusti. I gränslandet mellan Sverige, Danmark och jazz. På RicaLounge vid Sergels torg, varje dag kl 18. På lördagen spelar Our Park.
Our Park
Klockan på perrong 16b visar 9.02. Det är semester och okristligt tidigt. Där framme går en trio herrar och ser softa ut. Jag vet precis hur de låter, Our Park. Tänkte på dem på väg mot stationen, faktiskt. Att jag borde ringa upp dem och intervjua dem snart. De berättar att de har spelat på TV4 under morgonen. Nu ska vi med samma tåg. Och de så gillar kaffe. Vi ses om tio.
InterCity-tåget åker genom ett mulet och blött Stockholm. Den dimhöljda postterminalen i Tomteboda är vag i konturerna. Ser olycksbådande och mystisk ut, som ett gömt och enormt mad scientist-labb i Amazonas. Kanske tillverkar de kentaurer där. Antagligen.
Settingen är perfekt. Our Park låter mysigt som ett halvtomt tåg i somligt duggregn, och låter fantasin få rum. Just nu längtar de längtar till Frankrike. Pressreleasen är på översättning, sen blir det åka av. Så ser skissen ut i alla fall. Omvärlden har fått njuta av de här killarna i andra sammanhang förr. Victor Furbacken berättar:
”En gång blev jag och ett band inbjudna att spela på en privat fest på Long Island utanför New York, i en flådig villa som ägdes av någon hiphopare. Vi hängde där hela dan och taggande, låg vid polen, fick käk. Precis när vi skulle sätta igång – vi stod redan på scenen – blev snubben som bodde där sur över hur folk hade parkerat bilarna, så han ställde in alltsammans. Snopet. I alla fall, sen såg vi en städerska som drog runt där. Hon höll en wiskeyflaska i handen, tog en klunk rätt ur den, men loskade ut det på golvet. ”Smakar den inte bra?” frågade vi. ”I only like old wiskey” sa hon. Vi kollade på flaskan. Det var 15-årig Balvenie. I allafall, vi fick med oss en sån flaska … nej inte den hon druckit ur … satte oss vid Williamsburobron och drack den med Cola i en pitchermugg och kände oss som rockstjärnor.”
Basisten Victor är storytelern och flickfavoriten. Pianisten Fabian Kallerdahl är en sån där kille som bara behöver gå runt och le lite genom skägget och världen blir en duktig smula coolare runt honom. Idag har hans tenniströja och skor har samma mintgröna nyans. Glasögonen heter Goliath, de är från 80-talet. Hjärnan bakom Our Park, trumslagaren Chris Montgomery, säger inte så mycket idag. Inte så märkligt iochförsig, han fick inte sovit mycket i natt.
Taxin hämtade 3.10 i Göteborg. Väl i Stockholm var det mesta på TV4 helt out, tydligen. Som att en av sminktjejerna åt en hel talrik keso och linfrön. Out. De frågade Viktor om han ville ha hela kittet - med maskara och grejer – men Fabian gick det inte göra något åt. Out.
”Sen skulle jag vara rolig. Producenten frågade om vi hade övat ordentligt. ”Nej” slank det ur mig. Hon blev skitnervös”, berättar Victor och slår handflatan i pannan. ”Jag tycke ju inte att det var kul sagt, själv ens.”
Att spela gick lugnt och skönt. De spelade ”If not for you” och ”Grön Gubbe”. Den sistnämnda låter så här:
För några år sedan var Chris husband på en riktigt sunkig göteborgskrog, ett par tre kvällar i veckan. Victor var ofta med. De hade en låt som hette ”Den egyptiska låten” som inte var någon riktig låt egentligen, mer ett grove, som gästerna fick göra vad de ville med. Det blev alltid fett. En kväll var Fabian med och de skulle kompa en saxofonist. Och så märkte de att de funkade väldigt bra ihop. Sen fortsatte det soft. Chris började att ta med egna låtar.
”Vi fattade att det här är ett band där man kan spela enkla rocklåtar utan att det låter bajnödigt”, säger Fabian.
”Som ofta när det är roliga projekt, är det här bandet något som har fått växa fram. Vi har aldrig haft någon press på oss”, säger Fabian. ”Vi hade inga fixa idéer från början, det har fått växa fram, vi har fått hitta stämningen. Det har varit skönt”, säger Viktor. ”Man får slappna av, slippa ha tungan rätt i mun”, säger Chris.
Är ni ett rockband, egentligen?
”Det är aldrig genren som avgör om ett band är bra. Det finns inte en människa som tycker det, egentligen”, Säger Fabian
Jag ber dem att skryta om sig själva. Det brukar vara roligt – det kan bli så ärligt.
”Jag är stolt över att vi inte krånglar till det. Det kanske inte ens är något solo i låten. Inom bandet behöver ingen bevisa något, vad vi gör är helt befriat från prestige. Vi hjälps åt att göra bra musik”, säger Fabian.
”Vi tvingar inte på någon det här, utan låter folk få sin egna upplevelse. Vi låter inte inställsamt”, säger Victor.
”Det är innerligt menat”, säger Chris.
”När jag flyttade till Göteborg och spelade jazz, spelade jag väldigt mycket på en krog, nästan alla dagar i veckan. Ibland kändes det som ett enda långt gig, det var bara medmusikerna som förändrades. Så för att variera mig brukade jag jag plocka en favoritmusiker och försöka spela som denne, som Eddie Gomez, en hel kväll. Men jag sa det aldrig till någon”, berättar Victor. ”I Our Park behöver jag aldrig förställa mig.”
Vi har skrivit om Our Park här och här också, tidigare.
