”Nattens prinsessa (Selenicus pteranthus) är namnet på en blomma som härstammar från Mexico. Den blommar endast om natten och brukar slå ut 19:45 och doftar då väldigt starkt. Den vissnar sedan, innan solen gått upp.”
Ovanstående beskrivning går att finna i konvolutet till Peder Nabos nya lågmälda album som lånat sin titel av denna kaktusväxt, en skiva som liksom dess namne i floran just lämpar sig bäst för sinnlig spisning om natten. Nabo är en ölandsbaserad musiker med förflutet i proggbandet Ragnarök, som med sin mjuka och poetiska instrumentalrock representerade en annan sida av proggen än 70-talsvänsterns Nationalteatern. Häromåret gjorde f.övr Ragnarök en lovordad comeback med den stämningsfulla skivan Path, initierad och finansierad av en hemlighetsfull schweizisk mecenat.
Nattens prinsessa är en eftertänksam, meditativ och gitarrbaserad historia som anländer i två olika versioner; ett tolv spår långt CD-album på Nabophone eller som ett destillat om sex spår på tung vinyl från Kalligrammofon. Medan CD:n inkluderar ett par spår som bryter av lugnet med lojt dansanta tangovibbar och ledmotiv från spionfilmer, koncentrerar sig vinylen på att skapa en enhet av ett urval av de mer genomgående lugnare styckena. Samtal med demoner, med rökig sax från Martin Ellborg (vid 1:58), är ett av spåren som dyker upp på både CD och LP.
Bägge versioner har sina klara förtjänster. Själv uppskattar jag CD:ns större variation men också vinylens kärnfulla stringens. Melodierna är tämligen enkla, cirklande och lunkar runt i gemakligt tempo, men ständigt med en svårgripbar tyngd i stegen. Delar är filmiskt orkestrerat och lätt gotisk, likt en somnambulisk film noir. En spontan association är delar av 90-talets postrock, och framför allt melankoliska favoriter såsom minimalisterna i Labradford. Det är i alla fall deras tåliga klassiker Mi media naranja som undertecknad just nu valde att avrunda kvällen med innan sängdags, efter en timme i Nabos sällskap.
