Neijs svenska 2012

Neijs svenska 2012

För sent för att summera 2012? Äh, I beg to differ! När det gällde ny musik brydde jag mig även i fjol främst om att spetsa öronen till svenska utgivningar och vill nu passa på att slå ett slag för några av alla dessa.

Jag har sammanfogat två stycken spellistor på Spotify med svenska favoritlåtar från det gångna året; en rivig, med groove, beats, blås och flås (A), och en mer lågmäld, inledd med sprittande pop följt av mer sparsmakade arrangemang och softa pärlor (B). Listorna erbjuder en hel del instrumentalt tung-gung (A) men också såväl tonsättningar av Harry Martinsson (Finn Loxbo, B) som punkdräpor om optikerbesök (Munnen, A). Lyssna gärna!

Ett par av mina absoluta favoritskivor från fjolårets skörd finns dock (ännu?) inte att tillgå via Spotify. Av dessa vill jag särskilt varmt lovorda jazzkatten Oskar Schönnings förtjusande The Violin (Schönning Records) och all-stars-gänget Nacka Forums fenomenalt tunga Fe Fi Fo Rum (Moserobie).

I vanlig ordning framträder de alster som släppts sent på året i särskild god lyster. Exempelvis är jag fortfarande uppslukad av Titiyos delikata samarbete med Johan Berthling och Andreas Söderström, under namnet El Rojo Adios. Tillika har 13-mannabandet Music Is The Weapon golvat mig tvåfalt på scen under vintern och lyckades på sprillans nya vinylen överföra sin smittande afrobeat till skiva med intakt energi.

Även favoriterna Ok Star Orchestra fortsatte övertyga med en 180 gram tung vinyl där paletten expanderat ytterligare; fler sånginsatser, kora m.m. Kajalromantisk newwave-punk trodde jag ha lämnat långt långt bakom mig men Diskoteket motbevisade mig och deras genomskinliga vinyl hade även årets stiligaste konvolut. Omtalade Goat levde även de i mina öron upp till hajpen och levererade malande ritualrock uppifrån självaste Korpilombolo.

Den enskilda artist som jag förmodligen lyssnat allra mest till under året var nog ändå sångsmeden Erik de Vahl, som dels förgyllde våren med ett utsökt knippe sånger under anspråkslös egen etikett och sedan återkom till hösten med en lika smakfull kassett-EP på Zeon Light.

Nåväl, här är en summering av de svenska skivor från 2012 som jag haft störst behållning av – utan inbördes ordning och inklusive tre godingar som ursprungligen släpptes 2011 men som gavs ut i efterlängtade vinylutgåvor först i fjol:

Wish for Awesome Terror

Spisa har fått en störig lillesyrra – Awesome Terror! Varje dag vid tolvblecket, typ, publiceras en ny låt. Följer du oss på Facebook eller Twitter får du låten i din feed.

Låtarna hämtas ur en playlist på Spotify – Wish for Awesome Terror. Det är fritt fram för vem som helst att lägga in låtar i den. Gör det. Det gör playlisten bättre. Det gör sajten bättre. Det gör världen bättre.

Men, hur går det då med Spotifyplaylisten Spisa.org – Vänd på den! undrar du? Jo, den tuffar på i all välmåga och är fortfarande världens bästa. Sådetså.

Mycket nöje!

Brothers Two Others

Första gången jag hörde Brothers Two Others var på Hotel Hellsten. De hade då precis spelat in detta album och visst är denna skiva lika fantastisk som jag minns dem live.

Bakom Brothers Two Others döljer sig bröderna Gustafsson, Jakob på tenorsaxofon och Daniel på kontrabas. De andra två är Daniel Svensson på Gitarr och Niclas Lindström på trummor. På skivan finns även Jan Allan med på trumpet. Jan Allan i all sin ära, gör strålande insatser på två spår, men denna grupp står helt på egna ben. Långsamma nummer varvas med snabba vilket är genomgående för hela albumet. Musiken kommer i rakt nedstigande led från det som brukar kallas för cooljazz. Referenser till Warne Marsh, Lee Konitz och Lennie Tristano. Warne Marsh album Star Highs kan jag i övrigt varmt rekommendera. Det otroligt skönt att höra Daniel Svensson som ofta spelar melodier tillsammans med Jakob Gustafsson. Gitarren får mer rollen som en blåsare och ofta känns det som man lyssnar på en kvartett utan ackordinstrument. Detta får mig att tänka på Per ’Texas’ Johanssons kvartett med Fredrik Ljungkvist, Dan Berglund och Mikel Ulfberg, där blåsarna ofta hade fria roller med ett sammansvetsat komp i ryggen. Svensson och Gustafsson spelar även en hel del melodiösa solon tillsammans vilket får mig att tänka på Kurt Rosenwinkels och Mark Turners tidiga album. Hela skivan har mycket tradition över sig men levererar ändå ett ”här och nu” vilket ger känslan av hippt. Ett spår som ”Stompin’ at Rågsved” är bara helt klockrent för denna grupp och får en att tänka på traditionen samtidigt som jag ser tunnelbanan komma från Hagsätra in mot stan. Det spår som sticker ut är sista ”Långsam Karusell” vilket ger mersmak på en bredd i gruppen som egentligen inte alls saknas. Brothers Two Others ger oss en fräsch cooljazz helt i 2012-hipsterjazzstil.

”Snabb karusell” från Hellsten 2011

Neijs svenska favoriter från 2011

Ännu ett år till ända. Då vi har så mycket grym svensk musik värd att uppmärksamma och glädjas över bryr jag mig inte heller i år om att lyfta fram utländska alster utan vill blott puffa för nya inhemska plattor som förgyllt min tillvaro under 2011. Utan inbördes ordning men med rikligt utav Spotifylänkar.

  • Hans Appelqvist Sjunga slutet nu (Häpna)
    Magiskt mångfacetterat mastodontverk utan like. En kär särlings återkomst med ett oupphörligt fascinerande 70 minuter långt konstverk uppdelat i 25 mestadels instrumentala delar.
  • Nils Berg Cinemascope Popmotion (Hoob)
    Berg, Cantillo och Kallerdahl lyckades överföra sitt lekfulla live-koncept, att inkorporera allsköns musikaliska youtube-klipp från vida världen att jazza loss runt, till skiva med bravur och intakt charm.
  • Andreas Bertilsson Själens ö (Komplott)
    Ljudkonstnär med ärke-skånsk stämma blommade ut i en raffinerad och eftertänksam popplatta som förtjänar mångdubbel uppmärksamhet.
  • Seval I Know You (482 Music)
    Välrenommerade cellisten Fred Lonberg-Holm lierade sig med gräddan ur vår unga jazzelit och spelade in ett utsökt knippe kammarjazziga sånger som växer för var lyssning.
  • Parti & Minut Från klart till halvklart (Dingo)
    Tuba, trumpet och trummor – kort och gott allt som behövs för en upplivande och personlig jazzstänkare med klös och karisma.
  • OK Star Orchestra The Beat & The Melody (Rootsy)
    Stockholms svängigaste liveband befäster på sin tredje skiva sitt oemotståndliga sound av influenser från vitt skiljda världsdelar med en självklarhet få förunnade.
  • Testbild! Barrikad (Kalligrammofon)
    Intellektuell jazzpoporkester slopade engelskan och effekterna och skapade istället en akustisk och behagfull pärla till vinyl, som gjord för att angöra en brygga till.
  • Erik Enocksson Apan (Release the Bats)
    Mäktigt mörk och dämpat ångestdriven filmmusik som står sig helt på egna ben, från Hägerstensåsens svar på Popul Vuh.

 

Vem är Dimlite?

I’m back! Det var väldigt länge sedan jag skrev här på Spisa-bloggen men nu är jag här och vill sprida ordet (och musiken) om Dimlite. Denna fantastiska musikskapare från Schweiz. I höst så släpper han en ny fullängdare på Now Again Records, där han har släppt två EP förut. Låten i den här videon heter Orchard-wards och är ett bonusspår på kommande skivan. Upptäck Dimlite genom att lyssna på min najsa Dimlite spotifyspellista som är gjord för ändamålet. Och lyssna noga!

Befriande ofärdigt: Drivan ”Disko”

Mångsysslaren Kim Hiorthøy är verksam inom områden som grafisk design, litteratur, illustration, foto, film… Jo, han är musiker också, nämnde jag det?
När Kim gjorde musiken till dans-/musikalföreställningen ”Potatislandet” fattade han och de tre svenska arbetskollegorna Lisa Östberg, Louise Peterhoff och Kristiina Viiala tydligen tycke för varandra, för nu har samarbetet utvecklats till Drivan.

Soundet – de akustiska gitarr- och pianoloopar, släpiga hiphopbeats och fältinspelningar som är Hiorthøys signum – är oförändrat och har inte påverkats nämnvärt av samarbetet med andra, men med sång och texter känns det ändå som att hans speciella, småmelankoliska ”mystronika” fått en ny udd.

Looparna, rumsljuden, de oskolade sångrösterna: Känslan av att de satte sig ner och ”bara gjorde det” är extremt uppfriskande. Men det är inte burkigt ljud och dist som ju är brukligt när man tänker på lo-fi. Det här är lo-fi i hi-fi. Man hör var enda nyans. Kim Hiorthøy delar Hans Appelqvists lyhördhet för de där små ljuden mellan de stora ljuden. Upptagningar från inspelningen av inspelningen står att finna här och var genom albumet. Ljudet av stolar som dras över golvet, skratt, regn, bitar av samtal, stimulerar fantasin. Vad pågick, vad sker?

I skavandet mellan ljuden och mellan orden, i själva friktionen, uppstår värmen.

Det tycks handla om den kreativa processen (i såväl text som ljud), om vardagens lunk. Medvetandeströmmar. Aviga och smått surrealistiska texter (Konstigast: ”Dina tröjor som är så små / jag ska baka in dom i ett litet bröd”), lösryckta meningar och bitar av berättelser som kanske aldrig till fullo kan förstås av utomstående. Fragment av en tanke. Skisser. Skärvor. Det mentala detektivarbete och de associationsbanor som albumet ger upphov till ger stort omlyssningsvärde. Detsamma gäller för den föredömligt korta albumlängden.

Kvinnorna pratsjunger återhållsamt utan att höja rösten, men låt dig inte luras, det är inga väna singer-songwriters här inte. Det här är Punk! En sorts tystlåten punk för människor bärandes på en mer riktningslös, trött ilska. Istället för
skrik; konstateranden i samtalston. Det här är Pop, fast utan krav på perfektion, utan längtan tillbaka till det som varit. Ömsom betryggande (”Allt vi gjorde får vi göra bättre sen / Det gör ingenting”), ömsom argt (”Nästa gång vi ses / ska jag slå dig hårt i ögat”), men alltid nedtonat, till Hiorthøys lekfulla produktion.

På ”Shamshalam, Shimshilim” hör vi även Kim själv i en duett, i det mest sammanhållna, förmodat självupplevda, narrativet på albumet. De badar i fjorden, dricker sprit och ”kastar flaskor bortom träden / för att hösten ska bli mild”. Berättaren glömmer sin plånbok och måste låna pengar till bussen. Men något ligger och ruvar bakom den här rätt vardagliga berättelsen. Man får känslan av att det är något som har hänt, något som inte kan göras ogjort. (”Jag hoppas att vi ses igen / att du inte ändrar dig / kanske blir det bättre sen / även om jag inte tror det”)

Det här är ett gäng som gör något alldeles eget. Det här är pop på svenska som den aldrig gjorts tidigare. Något som, om rättvisa funnes i världen, om några år borde kallas stilbildande.

Om ni inte insett det vid det här laget så är jag rätt kär i den här skivan. Kommer helt klart att hamna i toppen på min årsbästalista (som det ju är brukligt att musiknördar sammanställer). Den är dock något av en slow grower, först efter några varv börjar skärvorna hamna på plats, melodierna fastna på allvar. Man kanske inte inser dess storhet omedelbart, men det kommer.

I en radiointervju i P3 Pop lät de antyda att Drivan kanske bara var en engångsgrej, men det hoppas jag innerligt inte. Jag vill höra mer!

Albumet är släppt på briljanta norska skivbolaget Smalltown Supersound och finns på Spotify.

Full Pull Framåt!

I dagarna föräras Malmö och Köpenhamn ännu en gång av den fullmatade festivalen Full Pull som sedan 2004 ställt till med årliga kalas för fantaster av elektronik och ljudrelaterade äventyr. Undertecknad tog med stor behållning del av spektaklet år 2006 och kan konstatera att festivalen har vuxit i både styrka och internationell strålglans sedan dess.

I år har man bl.a. lyckats få över legenden Uwe Schmidt ända från dennes hemland Chile. En man som varit en tongivande och personlig röst inom elektronisk musik i åratal genom otaliga solosläpp under varierande alias, och även snickrat ihop ett par personliga favoriter i elektrojazzduon Flanger tillsammans med Burnt Friedman likväl som en hög skojfriska covers under sitt latino alter ego Señor Coconut.

På Full Pull i Malmö uppträder han imorgon, fredag, under sitt mest kända artistnamn, Atom TM. Det senaste större skivsläppet under det namnet skedde ifjol på Raster Norton med den hyllade Liedgut men jag kan gissa på att morgondagens spelning lär bjuda på fartfylldare material att döma av de åtskilliga florerande YouTube-klipp från senaste året.

Full Pulls program bjuder i år på flertalet andra internationella celebriteter som noise-galningarna Melt Banana, Kaffe Matthews och kraut-finnarna Circle liksom några av de intressantaste svenska akterna just nu, varav flera Spisa-favoriter som Wildbirds & Peacedrums, VED och powerduon Beast.

Imorgon finns också möjlighet att på scen stifta bekantskap med den omtalade stockholmsduon Roll The Dice, som fått strålande recensioner för sitt debutalbum på amerikanska kvalitetsetiketten Digitalis (…och även återfinns på spottan) där de med piano och analoga syntar skapar ”kosmisk syntkraut, minimalism, beats och filtrerar det till en mycket lyckad brygd”, för att låna en passande beskrivning av våra favoritkonnässörer på området, initierade Soundofmusic.

I samband med festivalen släpps en limiterad 12tummare där Roll The Dice delar utrymme med två andra tungviktare, Magic State och Beast (där Henrik Kihlberg från gamla favoriterna Nova Express ingår), och som vi verkligen hoppas att det finns något ex kvar av åt oss efter festivalen!

Anders Christensen Trio – Dear Someone

Anders Christenssen är basisten från Danmark som turnerar med the Raveonettes och har spelat med Paul Motion Electric Bebop Band.

Nu har han även släppt en fantastisk skiva under eget namn, Anders Christensen Trio – Dear Someone. Aaron Parks spelar piano, Paul Motion trummor och mixen av dessa tre är grymt lyckad. Framsidan anspelar på Bob Dylans – Freewheelin’ från ´63, vilket på nått sätt känns helt rätt.

Skivan finns att avnjuta på Spotify. Varsågoda!

AC Trio feat. Anders Christensen, Aaron Parks and Paul Motian

Lär mer om skivan här