Mångsysslaren Kim Hiorthøy är verksam inom områden som grafisk design, litteratur, illustration, foto, film… Jo, han är musiker också, nämnde jag det?
När Kim gjorde musiken till dans-/musikalföreställningen ”Potatislandet” fattade han och de tre svenska arbetskollegorna Lisa Östberg, Louise Peterhoff och Kristiina Viiala tydligen tycke för varandra, för nu har samarbetet utvecklats till Drivan.
Soundet – de akustiska gitarr- och pianoloopar, släpiga hiphopbeats och fältinspelningar som är Hiorthøys signum – är oförändrat och har inte påverkats nämnvärt av samarbetet med andra, men med sång och texter känns det ändå som att hans speciella, småmelankoliska ”mystronika” fått en ny udd.
Looparna, rumsljuden, de oskolade sångrösterna: Känslan av att de satte sig ner och ”bara gjorde det” är extremt uppfriskande. Men det är inte burkigt ljud och dist som ju är brukligt när man tänker på lo-fi. Det här är lo-fi i hi-fi. Man hör var enda nyans. Kim Hiorthøy delar Hans Appelqvists lyhördhet för de där små ljuden mellan de stora ljuden. Upptagningar från inspelningen av inspelningen står att finna här och var genom albumet. Ljudet av stolar som dras över golvet, skratt, regn, bitar av samtal, stimulerar fantasin. Vad pågick, vad sker?
I skavandet mellan ljuden och mellan orden, i själva friktionen, uppstår värmen.
Det tycks handla om den kreativa processen (i såväl text som ljud), om vardagens lunk. Medvetandeströmmar. Aviga och smått surrealistiska texter (Konstigast: ”Dina tröjor som är så små / jag ska baka in dom i ett litet bröd”), lösryckta meningar och bitar av berättelser som kanske aldrig till fullo kan förstås av utomstående. Fragment av en tanke. Skisser. Skärvor. Det mentala detektivarbete och de associationsbanor som albumet ger upphov till ger stort omlyssningsvärde. Detsamma gäller för den föredömligt korta albumlängden.
Kvinnorna pratsjunger återhållsamt utan att höja rösten, men låt dig inte luras, det är inga väna singer-songwriters här inte. Det här är Punk! En sorts tystlåten punk för människor bärandes på en mer riktningslös, trött ilska. Istället för
skrik; konstateranden i samtalston. Det här är Pop, fast utan krav på perfektion, utan längtan tillbaka till det som varit. Ömsom betryggande (”Allt vi gjorde får vi göra bättre sen / Det gör ingenting”), ömsom argt (”Nästa gång vi ses / ska jag slå dig hårt i ögat”), men alltid nedtonat, till Hiorthøys lekfulla produktion.
På ”Shamshalam, Shimshilim” hör vi även Kim själv i en duett, i det mest sammanhållna, förmodat självupplevda, narrativet på albumet. De badar i fjorden, dricker sprit och ”kastar flaskor bortom träden / för att hösten ska bli mild”. Berättaren glömmer sin plånbok och måste låna pengar till bussen. Men något ligger och ruvar bakom den här rätt vardagliga berättelsen. Man får känslan av att det är något som har hänt, något som inte kan göras ogjort. (”Jag hoppas att vi ses igen / att du inte ändrar dig / kanske blir det bättre sen / även om jag inte tror det”)
Det här är ett gäng som gör något alldeles eget. Det här är pop på svenska som den aldrig gjorts tidigare. Något som, om rättvisa funnes i världen, om några år borde kallas stilbildande.
Om ni inte insett det vid det här laget så är jag rätt kär i den här skivan. Kommer helt klart att hamna i toppen på min årsbästalista (som det ju är brukligt att musiknördar sammanställer). Den är dock något av en slow grower, först efter några varv börjar skärvorna hamna på plats, melodierna fastna på allvar. Man kanske inte inser dess storhet omedelbart, men det kommer.
I en radiointervju i P3 Pop lät de antyda att Drivan kanske bara var en engångsgrej, men det hoppas jag innerligt inte. Jag vill höra mer!
Albumet är släppt på briljanta norska skivbolaget Smalltown Supersound och finns på Spotify.
