Alla har vi våra modus operandi när det kommer till skivköp.

Själv är jag främst av typen [spelningsplockare], som låter adrenalinruset efter tunga spelningar trumfa eventuella ekonomiska betänkligheter.  Extra tydligt blir detta i kombination med mat och öl;  det var t.ex. efter en på tok för salt musselsoppa och wisby kloster på Glenn Miller Café som jag bestämde mig för att tjacka trion Frisk/Zanussi/Mogensens hela bakkatalog. Danske trummisen Mogensen, som för tankarna till Joe Morello och som är en av mina nya favoriter, hade inte med sig några skivor… Traven räckte ändå över ölglasen.

(Ni som likt undertecknat länge sökt efter en fungerande kombination av Jazz och elektroniskt bör kolla in Trondheim Jazz Orchestra & Per Zanussi — Morning Songs. En av favoriterna i traven och ett av årets bästa plattor, helt klart)

Mitt m.o. är anledningen till att jag först nu sitter och lyssnar på Je Suis! — Mistluren som Spisas yngsta förmåga hypade redan i mars.

Låt oss nu spola tillbaka till gårdagen: Det är paus inför andra set och jag sitter och myser i baren på Hotel Hellsten. Mumsar på den ypperliga  Renskavsgrytan för 119:-, helt allvarligt den bästa mat du kan få tag på efter kl.9 i Vasastan. Klyftpotatis, hemmagjord lingonsylt och hunger gör sitt för att understryka upplevelsen av prisvärd föda. Jag skulle nästan kunna tänka mig att hänga här bara för grytan, även om det inte var extrainsatt Jazz på Hellsten.

Det är packat; större uppslut än vanligt. Jag har svårt att finna en bra sittplats där jag tryggt kan förtära mitt skavda fyrfotadjur. Är det löftet om ”ett uppfriskande slag i ansiktet” som lockat massorna? Jag uppmanas att flytta mig ifrån min position, direkt under bleckblåsets kupor, då det ”kan bli rätt högt”. Ett gott råd.

Det hela börjar något avigt. Jag tillhör dem som föredrar den mer tassande, smygande fri-formen… den som leder upp till det ofrånkomliga, plötsliga överfallet. Je Suis! levererar något som mer har drag av ett brutalt krogslagsmål (Tittut, Mats ”Minst en person gråter” Gustafsson). Därmed krävs det lite av en omställning, då jag tidigare diggat t.ex. Mats Äleklints trombonäventyr i hans inhopp i Yun Kan, där det rört sig mer om den förstnämnda stilen. Je Suis! lirar den här kvällen i huvudsak låtlistan från Mistluren och när Det Måste Vara Doping drar igång släpper det och blir riktigt, riktigt bra.

Renskavsgrytan är saftig och förvånansvärt mättande; en utmärkt kontrapunkt till mitt sällskaps India Ale som jag tjyv-smuttar på när Je Suis! kavalkader avleder hennes uppmärksamhet.  Joel Grip gör små, korta solo-stick på kontrabasen varvade med tunga svar från resten av bandet. Sista sticket är plötsligt förvirrad sång och uppmuntrande tillrop från pianisten Alexander Zethson. Stämningen är på topp. När Jag Är! väl klingat ut är skivköpet ett måste.