Kategoriarkiv: Nyheter

Topp 11 ~ 2011

Postat av
Svara

Nytt år, nya vanor!
I år ska jag  shapa upp mig och tipsa om mer skrammel från världens allra mest obskyra replokaler! Börjar med att bjuda på årsbästalistan för 2011!

 

1. Deafheaven – Roads to Judah
Ingen corpsepaint, inga choppade grishuvuden eller Hobbex-svärd.
Detta är ”the shape of black metal to come”!

2. Primitive Weapons – s/t
Mäktigt och svängigt hardcorestök från Brooklyn, given Ep för alla er som saknar
Eden Maine och Since By Man!
Lyssna

3. Destroy Judas – Wake
Avgrundsdjup post-metal levererad som om det inte fanns någon morgondag!
Lyssna

4. Idylls – Amps for God​/​Plague Hell
Om Lightning Bolt lirade Converge covers skulle det låta så här jävla grymt!
Lyssna

5. Ampere – Like Shadows
Årets råaste och mest förbannade platta, power-violence 2011!
Lyssna

5. Take A Worm For A Walk Week – T.A.W.F.A.W.W
Likt Daughters, har TAWFAWW gått från vansinnesgrind till uppkäftig stökrock!
Lyssna

6. Omega Massif – Karpatia
Nedstämd och atmosfärisk post-metal från Würzburgs mörkaste vrå!
Lyssna

7. Autumn For Crippled Children – Everything
Holländsk black metal och shoegaze i en ohelig koalition
Lyssna

8. Skin Like Iron – Arrival
Hardcore is not dead!
Lyssna

9. Liturgy – Aesthetica
Pisk och mangel i överljudshastighet från Brooklyn!
Lyssna

11. Barrows – Imprecari Island
Explosions In The Sky på speed!
Lyssna

10. Bacchus – s/t
Irländska crustgänget sparkar ut Trap Them från årsbästlistan med råge!
Lyssna

 

Neijs svenska favoriter från 2011

Postat av
1

Ännu ett år till ända. Då vi har så mycket grym svensk musik värd att uppmärksamma och glädjas över bryr jag mig inte heller i år om att lyfta fram utländska alster utan vill blott puffa för nya inhemska plattor som förgyllt min tillvaro under 2011. Utan inbördes ordning men med rikligt utav Spotifylänkar.

  • Hans Appelqvist Sjunga slutet nu (Häpna)
    Magiskt mångfacetterat mastodontverk utan like. En kär särlings återkomst med ett oupphörligt fascinerande 70 minuter långt konstverk uppdelat i 25 mestadels instrumentala delar.
  • Nils Berg Cinemascope Popmotion (Hoob)
    Berg, Cantillo och Kallerdahl lyckades överföra sitt lekfulla live-koncept, att inkorporera allsköns musikaliska youtube-klipp från vida världen att jazza loss runt, till skiva med bravur och intakt charm.
  • Andreas Bertilsson Själens ö (Komplott)
    Ljudkonstnär med ärke-skånsk stämma blommade ut i en raffinerad och eftertänksam popplatta som förtjänar mångdubbel uppmärksamhet.
  • Seval I Know You (482 Music)
    Välrenommerade cellisten Fred Lonberg-Holm lierade sig med gräddan ur vår unga jazzelit och spelade in ett utsökt knippe kammarjazziga sånger som växer för var lyssning.
  • Parti & Minut Från klart till halvklart (Dingo)
    Tuba, trumpet och trummor – kort och gott allt som behövs för en upplivande och personlig jazzstänkare med klös och karisma.
  • OK Star Orchestra The Beat & The Melody (Rootsy)
    Stockholms svängigaste liveband befäster på sin tredje skiva sitt oemotståndliga sound av influenser från vitt skiljda världsdelar med en självklarhet få förunnade.
  • Testbild! Barrikad (Kalligrammofon)
    Intellektuell jazzpoporkester slopade engelskan och effekterna och skapade istället en akustisk och behagfull pärla till vinyl, som gjord för att angöra en brygga till.
  • Erik Enocksson Apan (Release the Bats)
    Mäktigt mörk och dämpat ångestdriven filmmusik som står sig helt på egna ben, från Hägerstensåsens svar på Popul Vuh.

 

Je Suis! (förtäckt recension av renskavsgryta)

Postat av
Svara

Alla har vi våra modus operandi när det kommer till skivköp.

Själv är jag främst av typen [spelningsplockare], som låter adrenalinruset efter tunga spelningar trumfa eventuella ekonomiska betänkligheter.  Extra tydligt blir detta i kombination med mat och öl;  det var t.ex. efter en på tok för salt musselsoppa och wisby kloster på Glenn Miller Café som jag bestämde mig för att tjacka trion Frisk/Zanussi/Mogensens hela bakkatalog. Danske trummisen Mogensen, som för tankarna till Joe Morello och som är en av mina nya favoriter, hade inte med sig några skivor… Traven räckte ändå över ölglasen.

(Ni som likt undertecknat länge sökt efter en fungerande kombination av Jazz och elektroniskt bör kolla in Trondheim Jazz Orchestra & Per Zanussi — Morning Songs. En av favoriterna i traven och ett av årets bästa plattor, helt klart)

Mitt m.o. är anledningen till att jag först nu sitter och lyssnar på Je Suis! — Mistluren som Spisas yngsta förmåga hypade redan i mars.

Låt oss nu spola tillbaka till gårdagen: Det är paus inför andra set och jag sitter och myser i baren på Hotel Hellsten. Mumsar på den ypperliga  Renskavsgrytan för 119:-, helt allvarligt den bästa mat du kan få tag på efter kl.9 i Vasastan. Klyftpotatis, hemmagjord lingonsylt och hunger gör sitt för att understryka upplevelsen av prisvärd föda. Jag skulle nästan kunna tänka mig att hänga här bara för grytan, även om det inte var extrainsatt Jazz på Hellsten.

Det är packat; större uppslut än vanligt. Jag har svårt att finna en bra sittplats där jag tryggt kan förtära mitt skavda fyrfotadjur. Är det löftet om ”ett uppfriskande slag i ansiktet” som lockat massorna? Jag uppmanas att flytta mig ifrån min position, direkt under bleckblåsets kupor, då det ”kan bli rätt högt”. Ett gott råd.

Det hela börjar något avigt. Jag tillhör dem som föredrar den mer tassande, smygande fri-formen… den som leder upp till det ofrånkomliga, plötsliga överfallet. Je Suis! levererar något som mer har drag av ett brutalt krogslagsmål (Tittut, Mats ”Minst en person gråter” Gustafsson). Därmed krävs det lite av en omställning, då jag tidigare diggat t.ex. Mats Äleklints trombonäventyr i hans inhopp i Yun Kan, där det rört sig mer om den förstnämnda stilen. Je Suis! lirar den här kvällen i huvudsak låtlistan från Mistluren och när Det Måste Vara Doping drar igång släpper det och blir riktigt, riktigt bra.

Renskavsgrytan är saftig och förvånansvärt mättande; en utmärkt kontrapunkt till mitt sällskaps India Ale som jag tjyv-smuttar på när Je Suis! kavalkader avleder hennes uppmärksamhet.  Joel Grip gör små, korta solo-stick på kontrabasen varvade med tunga svar från resten av bandet. Sista sticket är plötsligt förvirrad sång och uppmuntrande tillrop från pianisten Alexander Zethson. Stämningen är på topp. När Jag Är! väl klingat ut är skivköpet ett måste.

Paul Motion – Tony Malaby – Drew Gress

Postat av
2

Här kommer en uppföljning på mitt första inlägg om Paul Motion och en kommentar till Emils fina inlägg.

Ett klassiskt musikblogsinlägg rakt av:

Varsågoda

Tony Malaby
Adobe

Recorded Mar 25, 2003 at Systems Two Studios, Brooklyn, NYC

Tony Malaby Sax (Soprano), Sax (Tenor)
Drew Gress Bass (Acoustic)
Paul Motian Drums

Review by Scott Yanow
Tenor saxophonist Tony Malaby’s trio record with bassist Drew Gress and drummer Paul Motian falls somewhere between the pianoless groups of Sonny Rollins and Ornette Coleman, starting off with Ornette’s ”Humpty Dumpty.” The music is sparse much of the time, but tied at least loosely to chordal improvisation. Malaby is usually the lead voice and sets the direction of the music, although Gress and Motian are important if subtle contributors. Malaby varies the emotions and tempos, with the searching and mournful ”Dorotea la Cautiva,” the adventurous ”No Brainer,” ”What Is This Thing Called Love,” and ”Cosas” (which is based on ”All The Things You Are”) being among the highlights. Malaby gives the impression that he could improvise endlessly without running out of interesting ideas.

1 Humpty Dumpty Coleman 5:28
2 Maine Malaby 6:12
3 Adobe Blues Malaby 4:41
4 Dorotea la Cautiva Luna 9:28
5 No Brainer Sanchez 5:41
6 Mia Malaby 5:46
7 What Is This Thing Called Love? Porter 4:49
8 Cosas Malaby 6:28
9 Gone Gress, Malaby, Motian 3:56

2004 CD Sunnyside 1137

och skivan kan hämtas här

THE SOUND OF LOVE

Postat av
1


Paul Motian är ett föredöme som konstnär. Man kan nästan säga att han hade två karriärer. Först spelade han i tur och ordning med Bill Evans, Paul Bley och Keith Jarrett. Den musik och det trumspel han utvecklade då hade räckt gott och väl, men vid fyrtio års ålder började han leda egna grupper och spela in sin egen musik.

Man säger ofta om äldre eller nyss avlidna musiker att de spelade lika bra i slutet av livet som under sina storhetsdagar, men det är nästan aldrig sant. Anledningen till att det ändå stämmer på Paul Motian är att det är fullt möjligt att argumentera för att hans bästa period var 00-talet lika väl som att det var 60-talet. Han spelade dock inte likadant 2009 som 1956; sällan har liknelsen om poeten vars språk klarnar med åldern passat in så bra på en musiker som i det här fallet. Lost In a Dream (2009) spelades in när Paul Motian var sjuttiosju år. Hans musik är vid det laget självklar och tydlig.

Trion med Bill Frisell och Joe Lovano arbetade hårt med rubatospel och spelade utan bas utan att den saknades. I 80-talskvintetten med två saxofoner såväl som i Electric Bebop Band fick musikerna vänja sig vid att spela solo samtidigt som en eller flera andra i bandet. I det ena fallet på Motian-kompositioner, i det andra på bebop-klassiker. Idén med båda dessa grupper kombinerades på något sätt på en annan sen skiva, Garden of Eden (2004), som jag håller högt bland alla skivor jag har.

Paul Motian: genial trummis, kompositör som väntar på större erkännande och bandledare som experimenterade med jazzensemblens förutsättningar.

Fågelskådning i hemliga trädgården

Postat av
2

Hemliga Trädgården är namnet på ett nystartat kulturcenter i Midsommarkransen som förutom allehanda workshops, samtalskvällar och klubbar nu även börjat husera konserter.

Ikväll gästas trädgården av den amerikanska multiinstrumentalisten Ben Vida, som figurerat i Chicagos postrock/improv/jazz-kretsar sedan 90-talets blomstringsperiod då bolaget Thrill Jockeys flaggskepp Tortoise tog världen med storm. Vidas grupp Town & Country spelade på den tiden en lågmäld och repetativ kammarminimalism med ekon av såväl Terry Riley, John Fahey och österländska transriter. Sedan dess har Vida fortsatt att vara ett namn att hålla ögonen efter och har bl.a gjort ett par rytmiskt pockande soloalster under artistnamnet Bird Show.

På senare år har Vida rört sig åt ett mer elektro-akustiskt håll och lierat sig i samarbetsprojekt med Greg Davis och Keith Fullerton Whitman. I fjol mobiliserades Bird Show Band tillsammans med bland andra Tortoises bägge slagverkare John Herndon och Don Bitney, som resulterade i en yvigt jazzig men svårdefinerad platta där analogsyntharna Moog Voyager och ARP2600 stod i förgrunden.

I år har Vida tilldelats ett stipendium från Konstnärsnämnden och är just nu ”Composer in residence” i EMS studio på Fylkingen. Vad som kan väntas ikväll återstår att se. Uppträder gör även Häpnatrion Ohayo, vars sävligt lågmälda debut The state we are in i mina öron känns tämligen besläktad med Chicagos alternativa 90-talsscen som Vidas härstammar ifrån. Arrangör Gavin basunerar att det råder begränsat utrymme ikväll så OSA och kom i tid, mer info på FB här.

Söndagsmässa

Postat av
Svara

Veckans söndagsmässpredikant heter Luther Thomas, en frisinnad altsaxofonist från Saint Louis, Missouri. Tillsammans med Human Arts Ensemble, bestående av bl.a välbekanta Lester Bowie från Art Ensemble of Chicago, spelade han in rökaren Funky Donkey i Bereas presbyterianska kyrka 1973. En frijazzklassiker som stått tidens tand mer än väl, och allra mest upplivande är Charles ‘Bobo’ Shaws 18-minuters glädjepiller Una New York. Praise the Lord!

Thomas var senare i karriären involverad i New Yorks punkfunkjazziga ”No Wave”-scen i slutet av 1970-talet, där han fräste loss tillsammans med bl.a James Chance & the Contortions. Bilden ovan fångar honom tillsammans med Dizzazz 1981, med vilka han lär rönt viss kommersiell framgång med plattanYo’ Momma innehållandes hitten Nervous Breakdown. Sina sista år i livet bodde och verkade Luther Thomas i Danmark, där han avled 2009 (enligt informativ dödsruna här).