OK Star på vinyl och RSD

Idag är det dags för årets upplaga av Record Store Day, evenemanget som uppmärksammas runtom globen med limiterade specialutgåvor och framträdanden i lokala skivbutiker. En välbehövlig uppmärksamhet på en tuff marknad även om fjolåret innebar ett litet trendbrott, då musikförsäljningen för första gången på mååånga år ökade något enligt NY Times. En stark förklaring till detta var digital försäljning, som förvisso föga gagnar fysiska affärer, men även vinylen fortsatte attrahera allt fler konsumenter. Hela RSD-evenemanget tycks därför logiskt nog fokusera markant kring just vinylen. Dagen till ära kan man på sina håll ex.vis få fatt på exklusiv nypress två av Hansson & Karlssons legendariska alster.

Ett nutida gäng som idag passar på att föreviga sig på vinyl är Spisa-favoriterna OK Star Orchestra, som ger ut sitt senaste kritikerrosade album The Beat & The Melody som lakritspizza. En efterlängtad gärning enligt undertecknad som redan hunnit spela CD:n sönder och samman. Provlyssna på deras tunga version av peruanska chicha-klassikern ”Sonido Amazonico” nedan och passa på att se dem live idag på Pet Sounds (kl 12) eller Beat Goes On (kl 14). För en komplett lista med spelningar och släpp besök RSD.se.

Prince Lasha x 2

Ikväll är det åter dags för Jamkultur på Fasching och Spisa fortsätter agera skvalansvariga inför jammen. Tredje gången gillt bakom skivspelarna för undertecknad ikväll och liksom de två tidigare tillfällena är chansen stor att jag kommer spela min favoritlåt med saxofonisten Prince Lasha, djungelfunkiga ”Congo Call” från 1963 års The Cry!. Ingen kväll känns liksom komplett utan den.

Återigen är det den rekommendabla jazzbloggen Village Dance Radio som bjussat på divshare-länk och som därtill nyligen postat ytterligare en kalaslåt med prinsen. Två år efter The Cry!, som Lasha spelade in med bl.a Gary Peacock och Stephen Simmonds, mötte han istället upp med Herbie Hancock och Cecil McBee m.fl och kreerade Inside Story. Som bekant är jag svag för spirituell jazz med groove och afro-influenser så att ”Kwadwo Safari” sitter som en smäck torde inte komma som någon överaskning.

Kom gärna förbi och häng en stund med mig ikväll! Är på plats och spelar plattor från kl 18 till konserten framåt 20, sedan vankas jam från 21-snåret. Fri entré, välkomna!

Synestetisk vokalissa

Ikväll inbjuder Club:ovisation till releasekalas på krogen Hemma hos Kaj i Hammarby Sjöstad. Det är den unga vokalissan och tonsättareleven Madeleine Jonsson Gille som släpper skivan Abraham Boj, där hon bl.a samarbetat med välrenommerade Andreas Bertilsson, Johnny Essing och Joel Västberg, och tillsammans med dessa tre utlovas dagen till ära konsert. Därtill vankas ett framträdande av Malmöbassisten och Spisa-favoriten Johannes Nästesjö i duett med violinisten Stefan Pöntinen

Trots sina blott 20 år och pågående studier vid Visby tonsättarskola har Madeleine hört talas om sig under en längre tid, bl.a för sin synestesi, dvs hennes medfödda förmåga att koppla ihop olika sinnesintryck, ex.vis att se färger i musik eller text. Hennes fjolårsalster Celebraciones finns att tillgå via Spotify, och är en tilltalande sparsmakad historia med korta piano- och sångbaserade solostycken.

Smakprovet Hon skrattar från nya skivan Abraham Boj utlovar en mer experimentell inriktning i grupparrangemang där Gille blommar ut i ekvilibristisk sång som väcker hopp om en ny spirande röst i Paavos Sofia Jernbergs efterföljd. Här låter även Spisa-favoriten Andreas Bertilssons stämma göra sig hörd.

Hon skrattar – Abraham Boj by madeleine jonsson gille

Nästesjö och Pöntinen blev i fjol välförtjänt Manifest-nominerade för sin platta med gruppen NEO (Nästesjö Extreme Orchestra). Därefter tycks de ha koncentrerat sig på sin improvisationsduo, där de likt ett malmöitiskt Pearl Jam spelar in samtliga sina framträdanden och ger ut dem i tillplattad form med kolörta konvolut.

Vitpeppar by Johannes Nästesjö

Premiär för Jamkultur

Nu på måndag 13 februari, kl 18-24, är det premiär för Faschings nya satsning Jamkultur. Varje måndag under hela våren bjuds en eller flera prominenta jamledare in till att först hålla en kortare konsert med en konstellation de själva väljer ut och sedan med mjuk järnhand styra jammet, där alla musiker är välkomna att ansluta sig.

Vi på Spisa har bjudits in för att lira skivor kl 18-19 innan de inledande konserterna och under pausen kl 20-21 inför jammen. Imorgon står Felix och undertecknad i DJ-båset, måndagarna som följer kommer vi axla uppdraget tillsammans med Eric, Bosse och Thomas m.fl.

Förste jamledare ut är saxofonisten Amanda Sedgwick som presenterar sig som ”En befriande icke-akademisk och alltid musikaliskt nyupptäckande saxofonist som går sin egen väg, numera baserad i jazzens mecka New York där hon är en del av den högst levande jamkulturen.

Välkomna!

Je Suis! (förtäckt recension av renskavsgryta)

Alla har vi våra modus operandi när det kommer till skivköp.

Själv är jag främst av typen [spelningsplockare], som låter adrenalinruset efter tunga spelningar trumfa eventuella ekonomiska betänkligheter.  Extra tydligt blir detta i kombination med mat och öl;  det var t.ex. efter en på tok för salt musselsoppa och wisby kloster på Glenn Miller Café som jag bestämde mig för att tjacka trion Frisk/Zanussi/Mogensens hela bakkatalog. Danske trummisen Mogensen, som för tankarna till Joe Morello och som är en av mina nya favoriter, hade inte med sig några skivor… Traven räckte ändå över ölglasen.

(Ni som likt undertecknat länge sökt efter en fungerande kombination av Jazz och elektroniskt bör kolla in Trondheim Jazz Orchestra & Per ZanussiMorning Songs. En av favoriterna i traven och ett av årets bästa plattor, helt klart)

Mitt m.o. är anledningen till att jag först nu sitter och lyssnar på Je Suis!Mistluren som Spisas yngsta förmåga hypade redan i mars.

Låt oss nu spola tillbaka till gårdagen: Det är paus inför andra set och jag sitter och myser i baren på Hotel Hellsten. Mumsar på den ypperliga  Renskavsgrytan för 119:-, helt allvarligt den bästa mat du kan få tag på efter kl.9 i Vasastan. Klyftpotatis, hemmagjord lingonsylt och hunger gör sitt för att understryka upplevelsen av prisvärd föda. Jag skulle nästan kunna tänka mig att hänga här bara för grytan, även om det inte var extrainsatt Jazz på Hellsten.

Det är packat; större uppslut än vanligt. Jag har svårt att finna en bra sittplats där jag tryggt kan förtära mitt skavda fyrfotadjur. Är det löftet om ”ett uppfriskande slag i ansiktet” som lockat massorna? Jag uppmanas att flytta mig ifrån min position, direkt under bleckblåsets kupor, då det ”kan bli rätt högt”. Ett gott råd.

Det hela börjar något avigt. Jag tillhör dem som föredrar den mer tassande, smygande fri-formen… den som leder upp till det ofrånkomliga, plötsliga överfallet. Je Suis! levererar något som mer har drag av ett brutalt krogslagsmål (Tittut, Mats Minst en person gråter Gustafsson). Därmed krävs det lite av en omställning, då jag tidigare diggat t.ex. Mats Äleklints trombonäventyr i hans inhopp i Yun Kan, där det rört sig mer om den förstnämnda stilen. Je Suis! lirar den här kvällen i huvudsak låtlistan från Mistluren och när Det Måste Vara Doping drar igång släpper det och blir riktigt, riktigt bra.

Renskavsgrytan är saftig och förvånansvärt mättande; en utmärkt kontrapunkt till mitt sällskaps India Ale som jag tjyv-smuttar på när Je Suis! kavalkader avleder hennes uppmärksamhet.  Joel Grip gör små, korta solo-stick på kontrabasen varvade med tunga svar från resten av bandet. Sista sticket är plötsligt förvirrad sång och uppmuntrande tillrop från pianisten Alexander Zethson. Stämningen är på topp. När Jag Är! väl klingat ut är skivköpet ett måste.

Dubbelmacka på Landet

Imorgon kväll (29/9) föreslår jag ett besök på Landet vid Telefonplan. Där har nämligen nystartade kassettbolaget Quaset en dubbel releasefest för Saigon och Like Rivers.

Saigon spelar avig, smutsig och catchy Pop med stort P. De har förstått det här med att poppärlor ska vara unika, att de ska skilja sig åt. Från andra, från varandra.

Jag tycker att det är nyttigt och roligt när olika discipliner och scener möts. De två band som delar bolag och kväll är t.ex. rätt olika varandra i sina uttryck. Ett annat exempel skulle kunna vara bolagsbossen tillika kontrabassisten Vilhelm Bromander själv, som har ett förflutet i diverse jazzkonstellationer och som nu bevisligen också dykt ner i kassettunderjorden med sitt Quaset.

Like Rivers, som han delar med Alexander Zethson (känd från t.ex. Je Suis!) på klaver, och Daniel Karlsson (från bl.a. fina Disco Langsam) på gitarr, elektronik och röst, bjuder på dröjande och drönande klangrika resor genom inre landskap.

Läs mer om kvällen på Landets hemsida och på Facebook.

Labyrinter och irrvägar

Ikväll, torsdag 7 juli, föräras Södra Bar ett uppträdande av den egensinnige Skellefteåsonen Erik Karlssons projekt Chicagojazzen. I fjol skivdebuterade han som 19-åring med en kritikerhyllad mjölkvit vinyl på Irrlicht förlag, efter ett antal kassett- och digitalsläpp. Så värst jazzig låter väl kanske inte Eriks musik men albumtiteln Misantropi för nybörjare känns däremot helgjuten och innehållet skramlar på riktigt friskt av bångstyriga gitarrer och kantstött ”skellektronika”.

Lagom till industrisemestern har Irrlichts goda Onda Tidender fogat ihop en halvtimmeslång mix med ljusglimtar ur repertoaren:

Chicagojazzen:s labyrinter & irrvägar (2011-06-24) by Onda Tidender

I pipeline finns nu ett sprillans nytt kassettsläpp på Native Parts Recordings, Brachiosaurus II, och Chicagojazzen lär även figurera på den dubbelCDR-samling som den alltid lika flitige konsertarrangören Gavin Maycroft a.k.a Mother släpper kvällen till ära. Därutöver finns digitalsläppet Låtar som morsan kommer att hata att tanka ner via Dropbox från Skellefteåbolaget Periferin.

I fjol intog Chicagojazzen självaste Berwaldhallen via PSL:s resursstarka nyckelknippa. Resultat kan skådas HÄR.

Sthlm Jazz Fest i bilder

Jazzfestivalen förra helgen blev en lyckad tillställning, ostadigt väder till trots. Eric twittrade loss via Spisakontot hela helgen lång, även under söndagens blötaste konserter som undertecknad gick bet på. Mest minnesvärt tycker jag själv nog att Lekverk var. Alltid lika roligt att se dem och dessutom med sådan fenomenal uppbackning. Goran Kajfes gäng lät också som väntat riktigt bra, men måhända på ett mer förutsägbart vis. Medan Lekverks musik aldrig låter likadan från tillfälle till tillfälle utan improviseras och leks fram, ångar Kajfes manskap på i tydligare utformad rockkaraktär. Tungt och spirituellt, med flummiga husgudar som Don Cherry och Miles Davis.

Fjolårets festivalstipendiat Niklas Barnös grupp Je Suis! har Spisa-Felix lovordat åtskilliga gånger men det var först nu som jag själv tog tillfället i akt att se dem. Något jag är glad för då en riktigt övertygande konsert bjöds, med mäktiga arrangemang som bara växte och växte i styrka. Lyssna på den fina Eyafjallajökull för ett talande smakprov.

Lördagseftermiddagen bjöd även på ett intressant seminarie om Ghanas hiplife-scen och gött hotellobbygig av Wanlov the Kubolor & King Ayisoba. Jag passade i vanlig ordning på att plåta samtliga nämnda artister, liksom Ninja Tune-proddade soulstjärnan Andreya Triana:

Lekverk de luxe på Stockholm Jazz Fest

En yttepytte knuff och Lekverk skulle välta rätt ner i buskisbusken. Kan man lätt tro. Men där hamnar de aldrig, märkligt nog. De halsar vatten, de kastar sig i trummorna, de härmar rundgången. Lekverk har våldsamt roligt när de spelar. Det är våldsamt kul att se dem och lyssna på dem. Varje gång. Till konserten på årets upplaga av Stockholm Jazz Fest bjöd de in inte mindre än 10 kompisar. Och vilka himla polare: Kristin Amparo – sång, Mats Öberg – keyboard, Elin Larsson – sax, Thomas Backman – sax & klarinett, Karin Hammar – trombon + en hel kör. Precis allt var helt perfekt: låtarna, arren, blås-arren (OBS! Blås-arren!), Mats Öbergs munspelsdänga …

Dagen till ära släppte de förra årets monsterhit Everyday Music på nytt, nu med sång av Kristin Amparo och gospelrefräng (ett litet tag är den gratis att lyssna på och ladda ner). Kristin Amparo, alltså; vilken röst, vilken stjärna!

Everyday Music by Lekverk Amparo

På tal om buskis: Lekverk tolkar AC/DC:s Beating around the bush (YouTube)

Jazzfest på Skansen

Idag drar Sthlm Jazz Fest igång! Inför årets upplaga har evenemanget flyttat till självaste Skansen där det i dagarna tre bereds musikalisk flärd från två scener med de välbekanta namnen Solliden och Galejan.

Programmet rymmer i vanlig ordning en präktig bredd, och de största namnen i år är väl i ärlighetens namn inte direkt några jazzartister. Vi på Spisa har förstås aldrig varit så kinkiga med det där med genre-tillhörighet utan glädjs istället åt att plocka russinen ur kakan. Vi skulle gärna sett än fler smalare namn men de som uppträder är valda med omsorg och idel Spisa-favoriter så varför klaga.

Ikväll ser vi alldeles särskilt mycket fram emot att återse våra kära Manifest-vinnare Lekverk som utlovar en hejdundrande show med hela 13 gästartister och kör, kl 19:15! En konsert vi absolut inte heller vill missa är Goran Kajfes Subtropic Arkestra, redan kl 17:30. Erykah Baduh-doftande världssoul-vokalissan Zap Mama, kl 21:15, vill jag också låna mina öron.

Imorgon, lördag, rekommenderar vi Je Suis!, kl 16. Återser därtill gärna Seun Kuti, kl 20, och undersöker om han fortsätter gå i pappa Felas fotspår eller vågat sig på att hitta ett lite mer eget sound. Söndag bjuder bl.a ”familjekonsert” med Paavo, kl 15, och eklektiskt tunggung med Erics favvoband Prylf, kl 15:45. Kl 20 lirar skönsjungande bluessångerskan Cassandra Wilson och kl 22 souldivan Angie Stone.

Den konsert jag själv kanske ser allra mest fram emot är Indigo Trio, söndag kl 17:15, med den fenomenale trumslagaren Hamid Drake, flöjtisten Nicole Mitchell och bassisten Harrison Bankhead. Drake har varit en favorit i åratal, spelat med alla från Pharaoh Sanders till Herbie Hancock och nyligen med skönt flummiga Hu Vibrational, men denna konstellation var mig obekant tidigare. De youtube-klipp jag spanat in av trion lovar mycket gott; djup, spirituell och funkig jazz för oss som diggar Strata East och andra osande sjuttiotalsvax!