Magnus Palmquist är programansvarig på Fasching sedan år 2009. Tidigare arbetade han på klubben som PR- & klubbansvarig. Som nummer två i Spisas serie om jazzmakt i Sverige ger han sin syn på musikinflytande.
Magnus ser sin viktigaste uppgift som programsättare som att komponera en smakrik mezetallrik: där ska rymmas något för alla smaker, en rik variation i uttryck, tilltal, stil, form, improvisationsgrad, instrumentering, arrangering, komposition och originalitet. Och visst har han ett stort skafferi att välja ur – varje år regnar mellan 2 500-3 000 spelförfrågningar ner över Magnus skrivbord. Hur tänker han om makten att välja egentligen?
”Min funktion som programansvarig på Fasching är självfallet mycket viktig, då man runtom i landet och även i Europa tittar på vad som görs här. Jag ser på min uppgift med stor ödmjukhet och vördnad samtidigt som jag naturligtvis inser hur viktigt det är att jag förvaltar den efter yttersta förmåga och att jag hela tiden håller mig uppdaterad. De viktigaste parametrarna för mig är förmodligen kompromisslös kvalité, aktualitet, integritet, originalitet och SVÄNG.”
Och visst är Magnus medveten om innebörden av sina val. Han uttrycker med all tydlighet vad det kan innebära för någon av de lyckligt utvalda få att ta plats på Fasching scen:
”Min uppfattning är att de allra flesta som uppträder på Fasching uttrycker att vår scen har en enorm betydelse för dem. De hör heller inte till ovanligheterna att en artist ”breakar” på vår klubb.
Livescenen är idag förmodligen en av de absolut främsta kanalerna för en artist att nå sin publik och en av de starkast växande. Den är direkt, ocensurerad, spontan och upplevelsebaserad. Live kan allting hända. Det är det jag tycker att man börjar märka på människor som idag har en mängd medier att välja mellan men som allt oftare väljer att uppleva kultur ”live n’ direct”. Det finns förmodligen inget mer effektivt sätt att vinna nya åhörare på än att distribuera sin musik genom liveuppträdanden”.
So far so good, men Magnus är inte sen att resonera kring de problem som hopar sig på de mindre scenernas himmel i takt med att musikindustrins villkor förändras:
”Den nya musikindustrin har ju visat sig villig att anpassa sig till liveformatet i en tid av stor osäkerhet och omställningar. Problemet jag tycker mig se är att de stora aktörerna hela tiden vinner nya marknadsandelar i takt med att den icke-kommersiella sektorn får det allt svårare. Små musikscener har idag det orimligt tufft i förhållande till många av sina motsvarigheter inom andra delar av kulturområdet.”
I detta allt kyligare konkurrensutsatta klimat ligger frågan om vem som egentligen har makt att förändra förutsättningarna för jazzen inte långt borta. Jag bad Magnus Palmquist ge dem namn.
”De största makthavarna i jazzsverige i nuläget är otvivelaktigt utredaren av ”Fortsattutredningen” Erik Sjöström som även är chef för Kulturhuset och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tillsammans har stora möjligheter att förändra jazzmusikens position i kulturpolitiken. Min uppmaning till dem är att undersöka huruvida jazzmusiken ska få fortsätta att befinna sig på en segregerad och underställd plats i kultursfären, i förhållande till andra kulturyttringar och i förhållande till antalet professionella utövare och alltjämt stigande antal jazzdiggare i landet.”
