That´s All Right

Nu på torsdag spelar That’s All Right på Hotel Hellsten (se kalendariet). Bandet består av Hanna Wingås sång, Stina Agnas, sång, Petter Karlsson, gitarr, Efraim Thörnfeldt, gitarr, Tobias Sondén, bas och Konrad Agnas, trummor. Bandet bildades inför en spelning i en klädaffär hösten 2009 och gör sin andra spelning nu på Hotel Hellsten.

Medlemmarna kan höras i olika konstellationer, bl a Stina o Peter, Klabbes Bank och Usual Suspects. Hanna och Petter kommer även att spela på Hagenfesten denna sommar. That’s All Right hämtar inspiration och repertoar från 50- och 60-talet med låtar från Elvis, Johnny Cash och Nina Simone.

Dokument inifrån

Nu på söndag 18/4 premiärvisas på Klarabiografen i Kulturhuset en nyproducerad dokumentärfilm om dagens svenska scen för experimentell musik, och det utlovas ”Livemusik, konst, progressivitet & hembakat”.

Bakom filmen står den ideella föreningen Ny musik för hållbar utveckling som sedan hösten 2008 annordnat åtskilliga arrangemang med syfte att bilda en plattform för oberoende aktörer från hela vårt avlånga land. Det som trots skiljda geografiska och genremässiga hemvister sammanlänkar dessa kreatörer, från skitigt oljud till sakral ambiens, är att de anammat Do-It-Yourself-idealen och istället för att invänta eventuellt intresse från en trög skivbolagsbransch ger ut sina alster i den takt, omfattning och form de själva önskar. På senare år har t.ex. kassettband kommit att få en väldig revival i dessa kretsar, något som ifrågasattes häromåret i en omdiskuterad DN-krönika angående det uttalat ”progressiva” och ”hållbara” i föreningens arbete (läs kommentarerna till krönikan för att ta del av den påföljande hätska debatten!).

Kassetter kan för utomstående tyckas vara ett udda och otidsenligt val av medium men kan delvis förklaras med att det är mycket kostnadssnålt och tidseffektivt att producera. En av männen bakom det färgstarka skiv- och fanzineförlaget Hockey Rawk redogjorde för en tid sedan för mig hur enkelt en ljudfil kan mailas över till fabrikören och en laddning färglada kassett med exakt speltid produceras på studs för ett fåtal kronor per enhet till skillnad mot hur omständigt det istället kan vara att få omhuldade vinyler producerade i Tjeckien. Detta frigör därtill tid och energi att lägga på konvolutet.

I senaste numret av det webbaserade Friendly Noise Fanzine (#4) intervjuas gruppen bakom NMFHU och i följande vinjett skymtar medverkande så som Stockholms tongivande energiknippe till konsertarrangör, Gavin Maycroft (Mother), kreative illustratören och artisten Rasmus Samuelsson (Push the Button) och musikern och videokonstnären Nadine Byrne (The Magic State). Bl.a. förekommer en underhållande sekvens om noisemusikens sociolekt. För den stämminingsfulla bakgrundsmusiken står Gustav Franklin som inom kort släpper en förmodat fin split med NMFHU-mannen Martin Hertrich.

Osläppt bonusspår från Schönnings Sibirien

Foto: Elias Lindén

En ljuspunkt i mars var när basisten Oskar Schönnings släppte sitt nya album Belgrade Tapes. På skivan hittar man en hel del rumsljud som tillsammans med musiken målar en på samma gång hemtrevlig som spännande ljudbild. Oskar själv menar att han vill att skivan skulle ha känslan av ett slags abstrakt resereportage. Inspelningen började under en resa till Sibirien redan 2007, men först nu öppnar Schönning arkiven och låter ljuden lystras av oss vanliga.

”Mitt bästa minne är en inspelning som inte kom med på plattan. Vår ljudtekniker ska banda en gatumusiker, men blir approcherad av en glassförsäljare. Det kanske är lite internt, men det blir en fin och lite märklig konversation och jag ångrar nästan att det inte är med som någon form av bonusspår på skivan”.

Detta bonusspår har vi nu den exklusiva äran att få presentera här och nu för dig käraste Spisa-vän: (Klicka för att lyssna direkt eller ladda ner)

Bonusspår – Oskar Schonning

Skivan i fullängd kan köpas på sedvanligt välsorterad skivaffärer eller genom den egna webbbutiken. Och för den som föredrar fysiska upplevelser spelar Oskar Schönning  live redan i morgon på Runtrunt men observera att spelningen kräver föranmälan. En ny chans för den som inte får plats men som har vägarna förbi Eskilstuna finns redan på fredag när orkestern uppträder på Memento.

Nils Berg Cinemascope

Nils Berg Cinemascope är tre musiker (Nils Berg, Josef Kallerdahl, Christopher Cantillo) och en projektor. Från Youtube och vänners kameror har bandet lånat gästartister, som medverkar på filmduk på scen.

- Jag gick omkring och drömde om en stor lyxig orkester man kunde skriva för – handplocka en massa mäktiga instrument som harpor, pukor, panflöjtssektioner och barnkörer. Men det håller ju inte rent ekonomiskt, berättar Nils.

- Min första idé om en work-a-round för det här var att skriva ambitiösa partitur, och sen spela in, både med film o ljud, de instrument vi inte har råd att ta med på turné. Några låtar har vi gjort på det sättet, men de flesta har kommit till med musiker vi ”lånat” från youtube, och sen gått lös på med saxen, klippt och klistrat för att få det att gå ihop med trion live.

- Min personliga favorit bland youtube-folket är nog Chimeme, en japansk dam som har en egen kanal på Youtube där hon lägger upp klipp på sig själv och sin shinobue-flöjt. I hennes typ tio första ”avsnitt” är hon typ för blyg för att visa ansiktet, och döljer det snyggt bakom diverse körsbärsbuskar, buskar eller gula blommor.

Släpp kommer ske på Hoob Jazz någon gång under sommaren/hösten.

- Formatet är en nöt att knäcka… Vet inte än om det blir en ambitiös DVD eller vad det blir. VHS vore mäktigt… Eller?

På tisdag spelar dom på Lilla Hotellbaren på Scandic Malmen.

Jazzmakt #2 Det regnar skivor över Fasching

Magnus Palmquist är programansvarig på Fasching sedan år 2009. Tidigare arbetade han på klubben som PR- & klubbansvarig. Som nummer två i Spisas serie om jazzmakt i Sverige ger han sin syn på musikinflytande.

Magnus ser sin viktigaste uppgift som programsättare som att komponera en smakrik mezetallrik: där ska rymmas något för alla smaker, en rik variation i uttryck, tilltal, stil, form, improvisationsgrad, instrumentering, arrangering, komposition och originalitet. Och visst har han ett stort skafferi att välja ur – varje år regnar mellan 2 500-3 000 spelförfrågningar ner över Magnus skrivbord. Hur tänker han om makten att välja egentligen?

”Min funktion som programansvarig på Fasching är självfallet mycket viktig, då man runtom i landet och även i Europa tittar på vad som görs här.  Jag ser på min uppgift med stor ödmjukhet och vördnad samtidigt som jag naturligtvis inser hur viktigt det är att jag förvaltar den efter yttersta förmåga och att jag hela tiden håller mig uppdaterad. De viktigaste parametrarna för mig är förmodligen kompromisslös kvalité, aktualitet, integritet, originalitet och SVÄNG.”

Och visst är Magnus medveten om innebörden av sina val. Han uttrycker med all tydlighet vad det kan innebära för någon av de lyckligt utvalda få att ta plats på Fasching scen:

”Min uppfattning är att de allra flesta som uppträder på Fasching uttrycker att vår scen har en enorm betydelse för dem. De hör heller inte till ovanligheterna att en artist ”breakar” på vår klubb.

Livescenen är idag förmodligen en av de absolut främsta kanalerna för en artist att nå sin publik och en av de starkast växande. Den är direkt, ocensurerad, spontan och upplevelsebaserad. Live kan allting hända. Det är det jag tycker att man börjar märka på människor som idag har en mängd medier att välja mellan men som allt oftare väljer att uppleva kultur ”live n’ direct”. Det finns förmodligen inget mer effektivt sätt att vinna nya åhörare på än att distribuera sin musik genom liveuppträdanden”.

So far so good, men Magnus är inte sen att resonera kring de problem som hopar sig på de mindre scenernas himmel i takt med att musikindustrins villkor förändras:

”Den nya musikindustrin har ju visat sig villig att anpassa sig till liveformatet i en tid av stor osäkerhet och omställningar. Problemet jag tycker mig se är att de stora aktörerna hela tiden vinner nya marknadsandelar i takt med att den icke-kommersiella sektorn får det allt svårare. Små musikscener har idag det orimligt tufft i förhållande till många av sina motsvarigheter inom andra delar av kulturområdet.”

I detta allt kyligare konkurrensutsatta klimat ligger frågan om vem som egentligen har makt att förändra förutsättningarna för jazzen inte långt borta. Jag bad Magnus Palmquist ge dem namn.

”De största makthavarna i jazzsverige i nuläget är otvivelaktigt utredaren av ”Fortsattutredningen” Erik Sjöström som även är chef för Kulturhuset och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tillsammans har stora möjligheter att förändra jazzmusikens position i kulturpolitiken. Min uppmaning till dem är att undersöka huruvida jazzmusiken ska få fortsätta att befinna sig på en segregerad och underställd plats i kultursfären, i förhållande till andra kulturyttringar och i förhållande till antalet professionella utövare och alltjämt stigande antal jazzdiggare i landet.”

Jonas Östholm

På torsdag spelar Jonas Östholm med sin kvartett på Hotel Hellsten och när jag googlar honom så får jag som första träff upp en länk till DIGJazz och en intervju som gjordes 2004, alltså snart sex år sedan. Som nästa ämne så dyker hans namn upp tillsammans med trumpetaren Emil Strandberg och en länk till en recension om deras skiva ”Once Around”, släppt på Amigo. Recensionen är publicerad i januari 2008, ganska exakt två år sedan. Vidare hittar jag länkar till olika klipp på Youtube där Jonas spelar tillsammans med flera av Sveriges ledande jazzartister samt länkar till skivor där han medverkar.

Det som slår mig är att jag inte kan hitta hans namn som ledare för något eget band eller skiva och inte någon egen sida på Myspace. Som sista fråga i artikeln från DIGjazz så får Jonas frågan om han har tankar på en egen grupp så här blev svaret då

– Det går man förstås alltid och funderar på. Men senaste året har jag haft så många andra spännande och inspirerande jobb att det inte har varit aktuellt att dra igång något eget. Eftersom man nu är pianist förväntas det av en att man skall ha en trio. Men mer lockande är en lite större akustisk grupp, som skulle ge andra möjligheter när det gäller att komponera och arrangera.

När jag ringer Jonas för att fråga varför han inte går att hitta i eget namn på internet, svarar han att han har valt att inte ha en egen Myspace-sida. Han är inte heller medlem i Facebook. Han tycker att internetcommunities tenderar att få fel fokus, bli för interna, även om grundiden är god. Dessutom verkar de ta mycket tid i anspråk. Han skulle hellre vilja satsa på en egen mer heltäckande hemsida någon gång i framtiden. Jag ställer även frågan om kvartetten är den akustiska grupp som han pratade om i artikeln från 2004. Jonas menar att det han lockades av för sex år sedan var nog mer av att komponera och leda en septett el. dyl. men att han ännu inte kommit underfund med hur han vill skriva för en större grupp så att alla ska känna sig jämlika, därför ligger det fortfarande i träda.

Kvartetten med Emil Strandberg – trumpet, Pär-Ola Landin – bas och Christopher Cantillo – trummor är han stolt och glad över att få spela med. Kvartetten lever i samma musikaliska värld som, och kan sägas vara en förlängning av, duon med Emil men har ändå en helt egen identitet och självständighet. Till duon skriver de båda musiken men för kvartetten står han ensam för komponerandet. Att han nu återigen prioriterar sin egen musik menar han är ett resultat av alla de år han verkat som medmusiker i andras grupper. Genom att jobba tillsammans med andra och känna sig delaktig i många musikaliska sammanhang har han kunnat forma sin egen bild och utvecklat sina egna idéer om hur han vill att musiken ska låta. Även hur man i en grupp behandlar element som improvisation. Samarbetet med Emil har gett Jonas den kanske tydligaste bilden av den diffusa gräns mellan improvisation och det skrivna som han eftersträvar i sin musik och som han nu tillsammans med kvartetten försöker utveckla ytterligare. Han nämner grupper som tidiga Weather Report och Wayne Shorters nuvarande grupp som goda exempel på just denna otydliga gräns mellan det improviserade och det skrivna. Grupper där alla spelar och lämnar plats, där musiken inte blir statisk och där målet är att lösa upp musiken, göra den levande.

Slutligen poängterar han vikten av att övertyga sig själv om att det man gör är viktigt. Förhoppningsvis kommer vi att kunna höra Jonas Östholm Kvartett på skiva senare i vår, material finns inspelat men han är inte säker på hur och på vilket sätt han vill ge ut detta.

Jazzmakt #1 – I Cornells Sverige äger jazzen sig själv

Möt Johannes Cornell. DN:s skribent då det kommer till att recensera jazzmusik.  I en ödmjukt växlad e-postkonversation beskriver han sin syn på jazzmakt i Sverige.

Johannes Cornell har skrivit om jazz i din morgontidning sedan 1994. Han har även gjort radio och ingått i många typer av jurys för olika utmärkelser, som Gyllene Skivan och jazzgrammisen. De senare är uppdrag han valt att i längden avstå ifrån just för att inte samla på sig annan makt än vad han kan försvara med att han på något sätt stärker – inte styr – vad som sker i den svenska jazzen. Sitt eget behov av makt säger han mest inskränker sig till att få den sexåriga dottern att borsta tänderna när hon inte vill.

Klabbes Bank - äger makten över sig själva & gjorde en av Johannes favvoplattor 2009.

Men obrydd är han å andra sidan knappast. För trots att det postas en hel del skivor till denne frukostbordets jazzman är det alltid viktigt för Cornell att hålla koll på ett bredare utbud och följa upp artister som intresserar honom personligen.

”Emellanåt kommer förstås en skiva som mer eller mindre måste recenseras, men i övrigt försöker jag med det lilla utrymme jag har – vanligtvis en skiva i veckan – att ta upp vad jag upplever som de mest intressanta releaserna. Generellt sett innebär det fler skivor med musiker som gör något nytt, än med musiker som huvudsakligen förvaltar traditionen. Det finns undantag; traditionen kan ju på olika sätt också fördjupas, och att bara efterlysa någonting ”nytt” speglar inte nödvändigtvis vad musiken handlar om. Till syvende och sist uppfattar jag det ändå som mitt jobb att belysa en levande genre och måste hövligast hänvisa läsare med ett särskilt intresse för till exempel tradjazz till Orkesterjournalen och andra mer täckande publikationer.”

Men vad innebär det egentligen för ett band att recenseras i en av landets absolut största tidningar idag? Johannes menar att det är vanskligt att avgöra en recensions egentliga påverkansmakt.

”Naturligtvis betyder den mindre för en redan etablerad stjärna än för en nykomling, men som skivbranschen ser ut idag går det knappast att sätta fingret på de rent kommersiella sambanden. I grund och botten vill jag se mer jazz, inte mindre. Mardrömmen är att ta loven av den kreativitet som finns, istället för att uppmärksamma och stödja den.”

Läs mer

Carolina tolkar Jocke Berg

- En kille mejlade mig på Facebook, berättar Carolina Wallin Pérez. Han hade suttit på jobbet sträcklyssnat på skivan och kommit att tänka på sin flickvän. Så han ringde henne och grät och berättade hur mycket han älskade henne.

Pärlor och Svin är Mellerudsdotten Carolina Wallin Pérez Kenttribute. 13 låtar, Jocke Bergs texter, till och med inspelad i Psykbunkern av Kents egna tekniker, Stefan Boman. Ska det va’, ska det sannerigen va’. En jazzskiva som lutar ganska mycket åt pop. Eller, kanske en popskiva med jazzsättning. Eller … väldigt fina tolkningar av Sveriges största bands sånger, helt enkelt.

- Det är så sjukt bra texter, säger Carolina. Jag har sjungit dem ganska rakt upp och ner. Texterna bär upp sig sjäva.

Carolina Wallin Pérex – Pärlor Och Svin

2010 års Jazz i Sverige-stipendiat: ”Jag är tämligen orädd”

samuel

Foto: Martin Bogren

Idag den 2/12 blev det så äntligen officiellt att gitarristen Samuel Hällkvist blir 2010 års mottagare av utmärkelsen Jazz i Sverige vilket innebär turné och skivinspelning, sponsrat av arrangörerna Rikskonserter och Caprice Records.  Spisa har snackat lite med den tillreste köpenhamnsbon.

Spisa: Stort grattis till utmärkelsen! Vad säger det faktum att just du får ta emot utmärkelsen om svensk jazz idag? Kan du se dig själv som en termometer i någon mening?

Samuel: Tack så mycket! Ja, jag antar att jag fick den här utmärkelsen för att jag gör den musik jag gör helt enkelt. Jag är tämligen orädd att testa mig fram.

Spisa: Utmärkelsen innebär ju bland annat möjlighet att spela in en skiva. Har du hunnit göra dig några idéer om projekt?

Samuel: Javisst! Vi spelade in häromveckan. Det är en fantastisk grupp nära vänner och favoritmusikanter. Joel Wästberg spelar också i min trio 15,5. Johannes Burström spelar jag med i Television Pickup, och Knut Finsrud är musiker jag länge tänkt på att arbeta med. En riktig doldis-kvartett där alla förtjänar att uppmärksammas!

Spisa: Tycker du att utmärkelsen är viktig för svensk ung jazz?

Samuel: Ja absolut. Det är ju otroligt tufft att försöka slå sig fram som musiker, speciellt om man är relativt okänd. Den här utmärkelsen sätter mig i en väldigt lyxig och ovan sits där jag kan koncentrera mig om musiken och få möjligheten att spela mer, istället för att ägna mig åt all världens administrativa arbete. Det är bra och viktigt att referensgruppen till utmärkelsen lyfter fram olika typer av jazzmusik, att inte bara köra på säkra kort enligt konserveringsmodellen.

Spisa: Hur firar du denna offentliggörandets dag?

Samuel: Jag firar med att kunna berätta detta! Har ju vart tvungen att hålla tyst i en evighet!

Samuels hemsida kan du lyssna på hans musik och dessutom spela discomemory. Bara en sån sak!

Orkesterjournalen.com finns juruns motivering och lite grejs.