Jag är förmodligen inte den första som undrat varför Charles Lloyds extremt framgångsrika 1960-talskvartett med Keith Jarret, Cecil McBee och Jack DeJohnette splittrades redan efter två år. (Och dessutom hann byta basist till Ron McClure.) Enligt Wikipedia gick låtsnickaren Lloyd i ”semi-pension” under 1970-talet för att spela med Brian Wilson och hans Beach Boys(!). Nu är Lloyd iaf uppe i jazzsadeln sedan många år.
Östholm [Jonas, pianist i bandet Oskar Schönning och i hundra andra grejer. Reds anm.] tror att det berodde på att Lloyd var ”en snål skit”. Östholm har uppgiften från Jarrets självbiografi. (Som jag naturligtvis inte läst. Vadfalls Schönning! Har du slarvat med jazzläxan nu igen? (Knappt hörbart): Ja swingitmagistern. Då blir det kvarsittning hos Harald Hult på Andra Jazz! (säger): Gärna! (mumlar) När jag blir pensionär.) Östholm avråder från läsning av biografin då han: ”tror att du skulle må illa av biografin då avsaknaden av kritik mot huvudpersonen är påtaglig.”
Jazz-wiki Voegler [Sebastian, trumslagare i bandet Oskar Schönning och i hundra andra grejer. Reds anm.] säger att även storyn bakom Charles Lloyd in the Soviet Union-plattan är intressant. Att det var superkall storpolitik bakom. Amerika ska mer eller mindre ha tvingat på Sovjet bandet som en del i något större handels/utbytes-paket. Och att det i satellitstaten Estland uppstod separatistisk upprorsstämning (mot Sovjet alltså) då de förhållandevis vilda västmännen äntrade scenen. Försök utröna sanningshalten själva:
Charles Lloyd in the Soviet Union
Varför är manliga, kalla krig från 1960-talet fortfarande så intressanta? Oavsett om de gäller supergrupper eller supermakter? Vet inte. Det kanske bara är i mitt nördiga pojkhuvud. Men den som vill hitta en lucka att skjuta på Jarret efter att ha läst den tydligen så förhärligande biografin kan ju alltid lyssna på Restoration Ruin. Inte bra. (Men Östholm vill minnas att även den framställs som någon form av mästerverk i Jarrets furstespegel.)
