Brick och NEI-mannen Patrik Instedt har regisserat Bleed Like There Was No Other Flood-videon från Wildbirdarnas Retina-EP som släpps 24 maj på The Leaf Label (släppet har tydligen försenats något. Uppföljaren, Iris, släpps 21 juni). Måndag 4 oktober står de på Södra Teaterns scen i Stockholm och onsdag 6 oktober spelar dom på Babel i Malmö. Och jag fick en anledning att skriva om dem igen.
Nu på söndag 18/4 premiärvisas på Klarabiografen i Kulturhuset en nyproducerad dokumentärfilm om dagens svenska scen för experimentell musik, och det utlovas ”Livemusik, konst, progressivitet & hembakat”.
Bakom filmen står den ideella föreningen Ny musik för hållbar utveckling som sedan hösten 2008 annordnat åtskilliga arrangemang med syfte att bilda en plattform för oberoende aktörer från hela vårt avlånga land. Det som trots skiljda geografiska och genremässiga hemvister sammanlänkar dessa kreatörer, från skitigt oljud till sakral ambiens, är att de anammat Do-It-Yourself-idealen och istället för att invänta eventuellt intresse från en trög skivbolagsbransch ger ut sina alster i den takt, omfattning och form de själva önskar. På senare år har t.ex. kassettband kommit att få en väldig revival i dessa kretsar, något som ifrågasattes häromåret i en omdiskuterad DN-krönika angående det uttalat ”progressiva” och ”hållbara” i föreningens arbete (läs kommentarerna till krönikan för att ta del av den påföljande hätska debatten!).
Kassetter kan för utomstående tyckas vara ett udda och otidsenligt val av medium men kan delvis förklaras med att det är mycket kostnadssnålt och tidseffektivt att producera. En av männen bakom det färgstarka skiv- och fanzineförlaget Hockey Rawk redogjorde för en tid sedan för mig hur enkelt en ljudfil kan mailas över till fabrikören och en laddning färglada kassett med exakt speltid produceras på studs för ett fåtal kronor per enhet till skillnad mot hur omständigt det istället kan vara att få omhuldade vinyler producerade i Tjeckien. Detta frigör därtill tid och energi att lägga på konvolutet.
I senaste numret av det webbaserade Friendly Noise Fanzine (#4) intervjuas gruppen bakom NMFHU och i följande vinjett skymtar medverkande så som Stockholms tongivande energiknippe till konsertarrangör, Gavin Maycroft (Mother), kreative illustratören och artisten Rasmus Samuelsson (Push the Button) och musikern och videokonstnären Nadine Byrne (The Magic State). Bl.a. förekommer en underhållande sekvens om noisemusikens sociolekt. För den stämminingsfulla bakgrundsmusiken står Gustav Franklin som inom kort släpper en förmodat fin split med NMFHU-mannen Martin Hertrich.
Det er en ære for mig at kunne dedikere mit første Spisa-indlæg til Guggemusikken!
Leveret af mit absolutte favoritorkester Laslafaria.
Æren bliver ikke mindre af, at både min far, min onkel og min farmor optræder i denne fantastiske video optaget i Schweiz i 1966.
Værsgo : VELO RENNEN
To be continued…
Oddjob. Hyllar Dressman?
Sorry. Bara avundsjuk. För övrigt har jag har också försökt klä upp mig en gång. Det gick sådär: (”… Schönnings kavaj, alltför tajt i midjan…”) J-a journalistmupp.
Hatten av för Goran Kajfes kravatt. Här är fler flugor, i en på alla sätt välskräddad (och otippad) session:
John Coltrane y Stan Getz – Hackensack (Rifftide) from Jazziturno on Vimeo.
En gång i tiden drev vi klubb i Malmö. Inför sista säsongens först gig fick vi ovanligt mycket uppmärksamhet, City satte undertecknad på en helsidesbild, Metro skrev att vi var skitbra. När City och Metro skrev kom folk.
Nog var skivan vi fick av grabbarna fri, men vi jobbade så, tog dit både ett spräckigare och ett rakare band samt en noga utvald dj till våra kvällar. Inga konstigheter. Bilden vi fick på dem var jädrigt bra. Tre vackra unga män som tittade rakt på ‘en, bra färger, nästan suggestiv. Klart den skulle sitta på affischen.
När jag skrev pressmeddelandet gick jag in på det här bandets hemsida och kände inte igen mig riktigt. Bandet vi hade bokat spelade fri jazz-jazz, men det här var mer, vad ska man säga, minnemalism anno Österrike -Ungern 1900. Tänkte nog inte så mycket på det, imponerades nog bara av deras bredd, tror jag. Citys fotograf hade läst mitt pressmeddelande och lyssnat lite innan han fotade mig. ”Skumma grejer ni bokar,” flinade han. Det tyckte jag var kul.
Trumpet, kontrabas och trummor. Nej, vi behövde inte fixa något extra åt dem. De skulle bära med sig alla grejer själva, sa de. Nu knackade de på Jerikos port i Malmö. En baxade in en kontrabas, den andre hade en helt vanlig trumpetväska. Den tredje, det måste vara trumslagaren, bar ett cymbalcase och en pytteliten resväska bara. Hmm. Jag var inte riktigt med, men ok. Resten kommer väl senare.
De skulle spela in konserten, varvid deras inspelningstekniker dök upp. Kunde vi möjligtvis stänga av fläktsystemet under konserten, frågade han. Jo, det gick väl bra?
Nu började folk komma. Det kom många. Vår vanliga publik, förstås, men även många nya ansikten. Folk i fina frisyrer med riktiga jobb, schlicka par, dom som litade på Metros klubbguide. ”Ska vi inte gå på den här hippa jazzklubben ikväll, älskling?” Klart dom skulle.
Fläkten stängdes av. Inspelningsteknikern tryckte rec och play. Äntligen dags för första bandet.
C/O Bar på Jeriko i Malmö blev snabbt en väldigt varm plats. Med tanke på inspelningen höll folket helt knäpptyst under låtarna. Molly och Jesper började se en smula desperata ut. ”Vad ska vi göra!” väste dom. Mitt ansikte fylldes av sitt största leende.
”Det här,” noddade jag, ”det här är riktigt coolt.”
The Sound of Music hade bytt karaktär mellan den här skivan vi fick och bokade dem på, och hur de kom att bli. Det kom inga fler trummor till den här trumslagaren. Eller, trumslagare och trumslagare – han hade en cymbal, kanske någon trumma, men mest pillade han på ett litet mixerbord, skapade olika rundgångsljud och vitt brus. Deras spelning var inte vad någon hade förväntat sig, men den var verkligen riktigt bra. De flesta i publiken hade nog aldrig varit med om något sånt här tidigare, men nu fick de verkligen lyssna och uppleva en helt annan sida av musik. Jag tror att vi lyckades att vidga lite vyer den kvällen, det råkade bara bli så.
När spelningen var över drog dj:en Tiaz på en afrofunkrökare som hette duga. Fläkten åkte igång igen och hela lokalen drog en kollektiv utandning. Folk började dansa. Kvällens andra band, ett triphopband, fick ett helt otroligt gensvar. Det var så vackert.
Fler barfota sittgig i Sverige tack. Det ser så avslappnat ut. O kaklade tv-studios. Det är nåt mystiskt futuristiskt skimmer över hela grejen. Skulle ge min basklarinett för parkettplats på det här giget. Go Nusrat go!!!
PS. Spola till 3:25 om ni är otåliga. Är det här refrängen eller? Ljuvligt hur som helst.
Danska Tone var förakt till Tortoise på Göta Källare i torsdags. Förbaskat trevligt var det. Köpte hennes lp, och med den följde inte bara en dvd med filmer till låtarna av Kristian Ravn-Ellestad, utan även den lilla texten ”Please copy this album and give it to all your friends”. Sympatiskt.
På hennes hemsida finns hela skivan för gratis nedladdning, och under ”Media” ligger massor med filmer.
jag ska iaf se den här på Stockholms filmfestival ikväll. Vi syns där?
I helgen gifte sig en av musikerna i bandet. Bröllopsfesten kröntes av en spelning med Malmös mesta JazzAttacks vilket fick gamla farmödrar och unga syskon att dansa galet halva natten. Den 11 december spelar bandet på Fasching i Stockholm för alla och envar, dansa dansa!