Jazzfestivalen förra helgen blev en lyckad tillställning, ostadigt väder till trots. Eric twittrade loss via Spisakontot hela helgen lång, även under söndagens blötaste konserter som undertecknad gick bet på. Mest minnesvärt tycker jag själv nog att Lekverk var. Alltid lika roligt att se dem och dessutom med sådan fenomenal uppbackning. Goran Kajfes gäng lät också som väntat riktigt bra, men måhända på ett mer förutsägbart vis. Medan Lekverks musik aldrig låter likadan från tillfälle till tillfälle utan improviseras och leks fram, ångar Kajfes manskap på i tydligare utformad rockkaraktär. Tungt och spirituellt, med flummiga husgudar som Don Cherry och Miles Davis.
Fjolårets festivalstipendiat Niklas Barnös grupp Je Suis! har Spisa-Felix lovordatåtskilligagånger men det var först nu som jag själv tog tillfället i akt att se dem. Något jag är glad för då en riktigt övertygande konsert bjöds, med mäktiga arrangemang som bara växte och växte i styrka. Lyssna på den fina Eyafjallajökull för ett talande smakprov.
Lördagseftermiddagen bjöd även på ett intressant seminarie om Ghanas hiplife-scen och gött hotellobbygig av Wanlov the Kubolor & King Ayisoba. Jag passade i vanlig ordning på att plåta samtliga nämnda artister, liksom Ninja Tune-proddade soulstjärnan Andreya Triana:
Årsbästalistor är ju egentligen förbannat dumt, meningslöst och allt det där, men ändå är det något som börjar klia i en gammal musiknörd när året närmar sig sitt slut. Det kom säkerligen en hel drös andra bra grejer i år som jag inte hunnit höra ännu, och dessutom är ändå det mesta man upptäckt under året musik från andra år, men låt gå, här är några personliga favoriter som släppts 2010. Må 2011 bringa fler!
ÅRETS SKIVOR:
* Drivan »Disko« (Smalltown Supersound)
Se recension för mina vidare åsikter. ”Det gör ingenting” var för övrigt årets låt.
* Emeralds »Does it look like I’m here?« (Editions Mego)
De tre gossarna lyckades spotta ur sig sitt mest fulländade album hittills. Mer episk gitarr och mer puls än tidigare. Hit gick jag närhelst jag behövde en rejäl dos ”kosmiskt”.
* Joanna Newsom »Have one on me« (Drag City)
Efter att ha kärat ner mig fullständigt i »Ys« från 2006 var lyckan stor när det talades om hennes återkomst. Med en trippelmacka kändes det först som att den barnröstade harpisten tagit sig vatten över huvudet, men icke sa nicke. Kan hon överhuvudtaget misslyckas?
* Jaga Jazzist »One-armed bandit« (Ninja Tune)
Jazz-rock-fusion som är bra? Vad har hänt med världen? Dessa norrbaggar har gjort den lite bättre. Ett helt eget sound.
* Woods »At Echo Lake« (Woodsist)
När man kommit över sångaren Jeremy Earls störigt ”gulliga” röst blottar sig ett album av idel lo-fi-folk-hits!
* Best Coast »Crazy for you« (Mexican Summer)
Perfekt men ändå smutsig Beach Boys-pop som med sina tuggummimelodier, ”jag är kär i min bästa kompis”-texter och tveksamt simpla rim charmade sockorna av mig nästan omedelbums. Jag har ingenting till övers för kalifornisk drogromantik (”And nothing makes me happy, not even TV or a bunch of weed”), men jag tillåter det den här gången. En angenäm och extremt oväntad överraskning från Bethany Cosentino, ena halvan av nu avsomnade/pånyttfödda dronepopbandet Pocahaunted (a.k.a. ”The Olsen Twins of drone”).
* Pan Sonic »Gravitoni« (Blast First Petite)
Finska veteranduons påstådda svanesång bjuder på obönhörlig elektroniskt rens av finaste märke. Puls och brus. Mumma.
* Wooden Shjips »Vol. 2« (Sick Thirst)
Bakåtblickande monoton distortorock från San Fransisco. Egentligen en samling av äldre grejer, men vem bryr sig när det är så här bra? Inte jag.
* Jonas Reinhardt »Powers of audition« (Kranky)
Växlande mellan svänging melodiös instrumentalkraut och mer galaktiska syntutflykter var det här (tillsammans med Emeralds nya) den platta jag främst vände mig till när det stod ”kosmiskt 70-tal (fast nu)” på menyn.
* ASS »Salt marsh« (Headspin)
Andreas Söderström leverar gång på gång. Ny stil för varje album, men alltid omisskännligt ASS. Mer ”storband” denna gång. Lågmäld instrumentalfolk som växer över tid. Bonuspoäng för den Steve Reich-inspirerade låten ”One piece concept”.
* Noveller »Desert fires« (Saffron Recordings)
Efter en utmärkt spelning i Galleri Detroits källare (med UnFact och Aidan Baker) i höstas införskaffade jag Sarah Lipstates senaste alster. Fint och kvalitativt gitarrdrön som lyckas hålla sig intressant hela vägen.
HONOURABLE MENTIONS:
Caribou »Swim« Jónsi »Go« High Places »High places vs. mankind« Ikons »Ikons« This is head »0001« Current 93 »Baalstorm, sing omega« Altar of flies »Permanent cavity«
ÅRETS KASSETTER:
* Clive Tanaka y su orquesta »Jet set siempre 1°« (Tall Corn Music)
Årets kassett för min del. Först och främst känns den väldigt överraskande i horden av kassettsläpp, som i.a.f. jag tenderar att förknippa med sovrumsmusiker, distade ljud, röster med reverb, dålig ljudkvalitet och så vidare. Här är det hög kvalitet och en helt annan utgångspunkt än för gör-det-självarens. Det här skulle kunna vara en utgåva från back in the days när kassett bara var det senaste formatet och inte någon plattform för nostalgi och symboliskt sönderfall. Nu kan man ju dock inte komma ifrån att det här ändå är nostalgi och retro så att det stänker om det, men ändå. Den fungerar dessutom någon slags kulmination av senaste årens vurm för söderhavet och allt ”tropiskt”. Eller ja, västerlänningens romantiserande, exotiserande bild av det i vart fall. Det här är musiken som spelas på imaginära poolfester fyllda med vackra människor som med kokosnötsdrinkar i hand förför varandra. ”Side A – For dance, Side B – For romance” står det på omslaget. Säger väl det mesta. Det hela är jävligt kitschigt, men kvaliteten i övrigt gör att det är mer charmigt och självklart än omotiverat och störigt. Jag tänker på Daft Punk’s ”Discovery”. Blandningen av discokitsch och charm, den totala oförmågan att kunna sitta still för att det är så jävla bra. ”Jet set siempre” är eskapism i sin renaste form.
* Dustin Wong »Let it go« (Watercolor Records)
Årets upptäckt. En kassett gott och blandat från ena halvan av Ecstatic Sunshine, ett band jag inte vet ett dyft om. Visst är internet fantastiskt? Experimentellt och poppigt, rytmiskt och melodiöst. Finns att ladda ner gratis på hemsidan.
* Luva »Evoking fableous ocean« (Oscillatone)
Gustav Karlsson fortsätter att undersöka popens gränsmarker med sin otydliga nonsenssång och sina maracas- och gitarrloopar. Nu mer flytande än tidigare. Fantastiskt roligt att han nyttjar musiken från 1979 års julkalender (”Trolltider”) som intro! Finns att ladda ner gratis från Luvas hemsida.
* Dead Letters Spell Out Dead Words »No Words« (When Skies Are Grey)
Den – får man förmoda – sista delen i Thomas Ekelunds ”No Words”-serie (WSAG#31) bjuder på två 15-minutersspår underskön undergångsmelankoli. Det är tråkigt att Dead Letters slutligen lägger hatten på hyllan, men det har ju varit en fantastisk resa så här långt, så varför inte sluta med flaggan i topp? Vinylrävarna kan hålla utkik efter avslutande retrospektivet »Dreadcade«.
* Diverse artister »The New Wave of Swedish Cosmic Music, Vol. 1«
(Kosmisk Väg)
Trots att den inte riktigt levde upp till sitt namn en mycket trevlig samling med artister som Skeppet, Ved och Smycken, i sjukt snygg förpackning. Ett bra initiativ! Väntar med spänning på kommande delar.
* The Cosmic Serpent »The cosmic renovation & end of time« (Fang Bomb)
Vem eller vilka som gömmer sig bakom det här aliaset är ännu okänt. Hemlighetsmakeri är lite töntigt tycker jag, men musiken står på egna ben. Påstått zoroastriska drones och pulser från bortom tid och rum. Nära nog statiskt, hypnotiskt, meditativt. Som att flyta runt i urhavet.
* Mopsiga barn »Orja minä olen« (Hockey Rawk)
Medels skeva loopar och förvrängda röster delar Mopsiga barn ut redigt ironiska kängor till det nyliberala, patriarkala ”karl för sina byxor”-samhället. På ett synnerligen roande/oroande sätt, bör tilläggas. Coacher, svenska barn, TV, arbetslinjen, invandring, förstörelse, mansgriseri, grindsamhällen och lobotomi avhandlas. Levereras med old school-fanzine med kollage och texter. Sådant gillas.
2010 var ett fantastiskt starkt svenskt musikår. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin konsumerat så många grymma svenska nyproducerade skivor som i år. En påtaglig mängd av dessa alster var sprungna ur den vitala scen som vuxit fram i Malmö, och som vi här på Spisa försökt bevaka bäst vi kunnat från vår Stockholmshorisont. En annan påtaglig tendens i årets skivskörd är det faktum att åtskilliga skivor endast släppts på vinyl.
Den lovordade saxofonisten Elin Larsson hade jag ynnesten att se på scen ett flertal gånger och gladde mig även åt att hennes skivdebut levde upp till de höga förväntningarna. Glädjespridarna OK Star Orchestra såg jag så ofta som jag hade chansen och de blev bara vassare och vassare för var spelning, tillika växte deras andra skiva Sound Classiquesom i särklass är en av årets mest frekvent tummade i mitt lilla hushåll.
På scen såg jag även gärna Lekverk och lämnade alltid lokalen lite lyckligare. Trions slagverksfantom Jon Fältfortsatte att briljera i vilken sättning han än dök upp i eller med vilka redskap han för dagen kände för att musicera med, exempelvis lattevisp och avbitartång!
Nils Berg fortsatte även han att oförtrutet övertyga i olika sällskap. På Spisas egen After Work-scen under Sthlms Kulturfestival i somras, backade han upp vår danske gäst August Enkilde och skapade en timme magiskt flummig dubjazz som vi är mäkta stolta över att ha arrangerat! På Strands jazzkvällarna höll Berg därtill, tillsammans med vår lika flitige mästartrummisen Christopher Cantillo,hov var och varannan vecka med Stockholms jazzelit och spelade själva bl.a. med sitt spännande projekt Cinemascope, som jag hoppas få återse 2011.
Den enskilde artist som jag nog lyssnat på allra mest på under året var Viktor Sjöberg, vars två vinylsläpp infriade alla löften som hans redan sedan tidigare digra diskografi utlovat. Denne lågmälde särling har under hösten flyttat till USA men vi är många som hoppas få höra mycket mer av honom framöver.
En annan av årets mest produktiva musiker, av den något äldre skolan, var skånske saxofon- och basklarinettisten Cennet Jönsson. Han släppte inte mindre än fyra sinsemellan mycket varierade skivor, samtliga på bolaget Kopasetic, varav en uppbackad av tre kontrabasister. Själv uppskattade jag framför allt hans lågmält improviserande trio Cenlistho, med bl.a. den fenomenala danska percussionisten Lisbeth Diers.
Här följer en alfabetisk uppradning av de svenskättade skivor som jag allra varmast rekommenderar från året som gått:
Vilka var era favoritskivor under 2010? Vi är alltid glada för musiktips oavsett genre, så lämna oss gärna en kommentar och tipsa oss om vad ni tycker att vi har missat att uppmärksamma!
