Kategoriarkiv: Experimentellt

Västerås? Västerås!

Postat av
Svara

Andrea Neumann spelar med Birgit Ulher (GER) fredag på Culturen

I helgen gör du bäst i att bege dig till Västerås, förstår du, för där blir det fest. Perspectives 2012 är en festival för improvisationsmusik i alla dess riktningar och skiftningar. 20-21 april blir två fullspäckade dagar med improstars från hela världen. Arrangörerna utlovar psykedlisk industrirock och ryska performancekonstnärer, noise, jazz, improvisation, electronica, ljudkonst och performance. Eller varför inte lite klockspel i Västerås stadshus? Klockspel i Västerås stadshus!

Line up:

Sophie Agnel solo (FRA)
Daniel Higgs solo (USA)
Mats Gustafsson solo (SWE-AUT) SMEGMA (USA)
Ikue Mori (JPN-USA)

Aaron Dilloway (USA)
Sofia Jernberg, Christof Kurzmann (SWE/AUT-ARG)
Martin Kuchen, Seijiro Murayama (SWE/JPN) Abdelnour/Thorman/Stackenäs/Strid (LBN-FRA/SWEx3)
Stine J. Motland, Jon Rune, Mats Gustafsson (NOR/NOR/SWE-AUT) Dror Feiler solo (SWE)

Jan-Erik Eklund(SWE)
Lotte Anker, Craig Taborn, Gerald Cleaver (DNK/USA/USA)
Lisa Ullén, Nina de Heney, Okkyung Lee (SWEx2/KOR-USA)
Raymond Strid, Joëlle Léandre, François Houle (SWE/FRA/CAN)
Andrea Neumann, Birgit Ulher (GERx2)
Oceans of Silver & Skulls (Joachim Nordwall, Asa Osborne, Henrik Rylander, Mark Wastell) (SWEx2/USA/GRB)

Raionbashi & Kutzkelina (GER/GER)Zomes (USA)

Yun Kan 10 (SWEx10)
Joel Grip solo (SWE)
Erik Oscarsson 4 (SWEx4) (Eric Oscasson, Patric Thormann, Martin Küchen, Magus Vikberg) Thymeshift feat. Hilmar Jensson (SWEx3/ISL)
GoodBoy CowboyDog (SWEx4)

Ryskt perfomanceprogram av Liza Morozova:
German Vinogradov (RUS) Tima Teshu (RUS) Konstantin Adjer (RUS) Liza Morozova (RUS)

Festivalens Konstnärer:
Nadine Byrne (SWE) och Tanya Byrne (SWE) James Brewster med Electro-Acoustic Café (GRB) MAID IN SWEDEN (SWEx3)

Unikt material av film och ljudkonst från EMS arkivet:
Verk ifrån den elektroakustiska pionjärtiden i samarbete med elektronmusikstudionStockholm

Konsertplatser:
Kulturhuset CuLTUREN, Västerås Västerås Konstmuseum Västerås Slott – Rikssalen, Klockspel-Västeråsstadshus

Läs mer här! perspectivesfestival.com

Storskogen kallar

Postat av
2

Öppningskvällen av tredagarsfestivalen InToDownTo igår var riktigt lyckad! Lovordade Paavo-pianisten Cecilia Perssons framträdande tillsammans Per Texas på basklarinett och grym vibrafonist, Felix Martinz från Prylf,  var helgjutet och bådar mäkta gott inför ev platta. Partybussen med svajiga Joe Davolaz ombord var en upplevelse som livade upp marsmörkret med tropiska kulörer inför anhalten Hemma hos Kaj.

Ikväll gästas samma etablissemang av Storskogen, Morton Feldman-fantasterna Skogen i en oktettuppsättning. Kapellmästare Magnus Granberg har tyvärr fått förhinder men istället bjudit in Bohusländska småbonden och elektronikknåparen Anders Dahl som fullgod ersättare. Kvällen till ära släpper Skogen ett nytt album med den, apropå aktuell och fruktad väderprognos, vältajmade titeln Ist gefallen in den Schnee (Another Timbre). Av smakprovet nedan att döma rör det sig om en improviserad, trevande och lågmäld historia. Tidigare alster finns att tillgå från Bombax Bombax.

Østergaard-Nielsen yeah!

Postat av
Svara

Midaircondo feat. Michala Østergaard-Nielsens Reports On the Horizon kom i höstas på egna etiketten Twin Seed Recordings. Ett ljuvlig verk. Det där ”feat.” betyder som bekant att artisten som nämns efter, minsann står på helt egna ben, så det så. Det visar sig stämma, även i det här fallet. Lite senare under hösten dök trumundret upp igen. På skiva med orkestern som helt anspråkslöst heter Østergaard Art Quarte. Boogiepost made it happend. Coolt omslag. Yes.

 

Synestetisk vokalissa

Postat av

Ikväll inbjuder Club:ovisation till releasekalas på krogen Hemma hos Kaj i Hammarby Sjöstad. Det är den unga vokalissan och tonsättareleven Madeleine Jonsson Gille som släpper skivan Abraham Boj, där hon bl.a samarbetat med välrenommerade Andreas Bertilsson, Johnny Essing och Joel Västberg, och tillsammans med dessa tre utlovas dagen till ära konsert. Därtill vankas ett framträdande av Malmöbassisten och Spisa-favoriten Johannes Nästesjö i duett med violinisten Stefan Pöntinen

Trots sina blott 20 år och pågående studier vid Visby tonsättarskola har Madeleine hört talas om sig under en längre tid, bl.a för sin synestesi, dvs hennes medfödda förmåga att koppla ihop olika sinnesintryck, ex.vis att se färger i musik eller text. Hennes fjolårsalster Celebraciones finns att tillgå via Spotify, och är en tilltalande sparsmakad historia med korta piano- och sångbaserade solostycken.

Smakprovet Hon skrattar från nya skivan Abraham Boj utlovar en mer experimentell inriktning i grupparrangemang där Gille blommar ut i ekvilibristisk sång som väcker hopp om en ny spirande röst i Paavos Sofia Jernbergs efterföljd. Här låter även Spisa-favoriten Andreas Bertilssons stämma göra sig hörd.

Hon skrattar – Abraham Boj by madeleine jonsson gille

Nästesjö och Pöntinen blev i fjol välförtjänt Manifest-nominerade för sin platta med gruppen NEO (Nästesjö Extreme Orchestra). Därefter tycks de ha koncentrerat sig på sin improvisationsduo, där de likt ett malmöitiskt Pearl Jam spelar in samtliga sina framträdanden och ger ut dem i tillplattad form med kolörta konvolut.

Vitpeppar by Johannes Nästesjö

Neijs svenska favoriter från 2011

Postat av
1

Ännu ett år till ända. Då vi har så mycket grym svensk musik värd att uppmärksamma och glädjas över bryr jag mig inte heller i år om att lyfta fram utländska alster utan vill blott puffa för nya inhemska plattor som förgyllt min tillvaro under 2011. Utan inbördes ordning men med rikligt utav Spotifylänkar.

  • Hans Appelqvist Sjunga slutet nu (Häpna)
    Magiskt mångfacetterat mastodontverk utan like. En kär särlings återkomst med ett oupphörligt fascinerande 70 minuter långt konstverk uppdelat i 25 mestadels instrumentala delar.
  • Nils Berg Cinemascope Popmotion (Hoob)
    Berg, Cantillo och Kallerdahl lyckades överföra sitt lekfulla live-koncept, att inkorporera allsköns musikaliska youtube-klipp från vida världen att jazza loss runt, till skiva med bravur och intakt charm.
  • Andreas Bertilsson Själens ö (Komplott)
    Ljudkonstnär med ärke-skånsk stämma blommade ut i en raffinerad och eftertänksam popplatta som förtjänar mångdubbel uppmärksamhet.
  • Seval I Know You (482 Music)
    Välrenommerade cellisten Fred Lonberg-Holm lierade sig med gräddan ur vår unga jazzelit och spelade in ett utsökt knippe kammarjazziga sånger som växer för var lyssning.
  • Parti & Minut Från klart till halvklart (Dingo)
    Tuba, trumpet och trummor – kort och gott allt som behövs för en upplivande och personlig jazzstänkare med klös och karisma.
  • OK Star Orchestra The Beat & The Melody (Rootsy)
    Stockholms svängigaste liveband befäster på sin tredje skiva sitt oemotståndliga sound av influenser från vitt skiljda världsdelar med en självklarhet få förunnade.
  • Testbild! Barrikad (Kalligrammofon)
    Intellektuell jazzpoporkester slopade engelskan och effekterna och skapade istället en akustisk och behagfull pärla till vinyl, som gjord för att angöra en brygga till.
  • Erik Enocksson Apan (Release the Bats)
    Mäktigt mörk och dämpat ångestdriven filmmusik som står sig helt på egna ben, från Hägerstensåsens svar på Popul Vuh.

 

Asymetrisk dansmusik, lektion 1

Postat av
1

Samuel Hällkvists nya album kommer snart. ”Variety of loud”. Tillsammans med Stefan Pasborg, Mai Ueda, Pat Mastelotto, Brian Close och Pete Drungle. Han kallar det asymetrisk dansmusik. Det kan man ju hålla kvar i munnen en stund och smaka på betydelsen av. Rytmiken i den här sneakpeeken är ju iaf fullkomligt självklar – om man till exempel är full eller barn. På tal om barn:

Här är lite annat coolt som Samuel har varit inblandad i, på Spotify:

Samuel Hallkvist Center: Jazz in Sweden
Maggi Olin – Olin, Maggi: Eliveation Eliveator

Industrisemestern kan börja

Postat av
1

En av de nyutkomna skivor som jag fascinerats allra mest av i vår är Andreas Bertilssons Själens ö (Komplott). En alldeles utsökt och egenartad popplatta; företrädesvis lågmäld i sitt anslag, svävande, organisk, frisinnad, med rikligt av skånsk mylla mellan tårna.

Bertilsson har redan en rad starka alster i ryggen, dock av tämligen annorlunda karaktär än denna lättillgängliga pärla. Under sitt alias Son of Clay, och senare under eget namn, har han skapat raffinerad ljudkonst och förunderliga klangvärldar, men har nu alltså blommat ut som popsångare med poetiska textrader som biter sig fast och växer, framförd på porlande skånska.

Redan på föregående skiva, den likaledes fenomenala Det fysiska och det psykiska (Komplott 2008), inleddes utvecklingen mot ett mer extrovert uttryck. Där var det dock Bob Hunds Thomas Öberg och Sofia Dahlgren som stod vid mikrofonen, men nu har alltså Andreas själv vågat sig fram. Och han gör det med den äran. Fullgod instrumenthjälp har han därtill av bl.a. Spisa-favoriter som Joel Västberg och Samuel Hällkvist. Inspiration från experimentella 80-talsgruppen Talk Talk kan möjligen härledas, liksom drag av skivbolagsfränden Hans Appelqvist. Om ni ursäktar den årtidsoenligt frostiga videon så låna gärna ett öra till Önskan studsar:

Lagom till industrisemestern släpper Komplott idag en toppenfin sommarsingel, Industrisemestern kan börja; en tiotummare med handgjorda omslag, innehållandes cover på Gullan Bornemarks trallvänliga Hallå Hallå med härligt svajig lapsteelgitarr från Hällkvist, och en skönt flummig åtta minuters blockflöjtsresa! Singeln finns även att inhandla digitalt från norska Music Online eller iTunes.

Själens ö är också den omsorgsfullt paketerad och delikat utbredd över två vinylsidor (i sin lyxvariant, finns även i enkel cd-utgåva), tillgänglig från Komplott eller i Stockholm via Rönnells, Record Hunter och Pet Sounds.

Samtliga av Andreas Bertilssons alster finns även tillgängliga via Spotify.

Naked City

Postat av
1

För ungefär tio år sedan tog jag tunnelbanan till Åhléns city och köpte en enkel-cd, med ett autentiskt foto av en uppskuren skalle på omslaget, för trehundra­femtio kronor. Det kändes bisarrt, dels på grund av priset – som jag i och för sig gärna skulle betala idag om det fanns skivbutiker i Stockholm med sådant utbud – dels för att musik som hade som uttalat mål att undersöka människans mörkare sidor gjorde mig så upprymd. Det var inte min första skiva med Naked City, men Grand Guignol är fortfarande det album jag håller högst, och kom in i min skivsamling vid en tidpunkt då jag behövde något som satte igång mina idéer igen. Den skiva som går under namnet Naked City, och gavs ut av Warner, har nått fler öron och pryds visserligen även den av ett foto på ett lik – taget av Wegee som gjorde fotoboken Naked City (1945) med dokumentärfoton, bland annat brottsplatser, från Manhattan – men den allmänna stämningen på skivan är lite mer humoristisk, mer Tom & Jerry, i de snabba genrebytena och våldsamma utspelen, än tortyr och sadomasochism, som faktiskt präglar resten av utgivningen.

Här finns en övergripande idé om maximalism: förutom pastischer på alla möjliga genrer, mycket metal, impro, filmmusikteman, noise, samt tolkningar av Debussy, Messiaen med flera (som när man svalt kitschet är osannolikt vackra och originella). Mycket kan sägas om hur denna collageteknik speglar TV-zappandets guldålder, men musiken rymmer även en inre rytmisk logik som gestaltar rörelse. Denna logik gjorde Anton Webern stor musik av för hundra år sedan, den är uppenbar i bra impro och visuell i tecknad film: olika hastigheter ställs mot varann, saker studsar, faller sakta, exploderar, vilar. Tystnaden görs aktiv genom att omges av intensitet. Jag förmodar att detta också är en central terrorstrategi – och att det kanske snarare är detta som är anledningen till Naked Citys modus operandi – att inte veta när, hur och var nästa slag utdelas är det värsta av allt.

John Zorn satte ihop ett band som kunde ge liv åt allt detta och effekten deras musik har på mig är omskakande på ett sunt sätt. Jag var för luttrad redan som tonåring för att låta mig provoceras, men idérikedomen är anslående. Jag har nog tagit ganska lätt på omslagsbilderna – som förutom äckelteckningar består av arkivbilder från obduktioner, avrättningar, tortyr och pornografi (det improviserade albumet Heretic är för övrigt soundtrack till en SM-porrfilm) – däremot beundrar jag viljan att försöka komma åt skräck- och ångestkänslor genom musik.

Albumet Naked City har för stora doser funk, country, jazz och latin i mixen för att bli riktigt skrämmande, Grand Guignol är mer alarmerande, lutar sig i högre grad mot hardcore och noise, men de trettiotre miniatyrer som avslutar skivan är så smarta, tolkningarna av klassisk musik så vackra, skivan så musikaliskt lyckad – om än på ett ovanligt sätt – att  jag blir lite distraherad. Det verkligt obehagliga albumet heter Absinthe. Omslaget är en bild av Hans Bellmer som, återigen, föreställer likdelar, men som i sin abstrakthet är mer svårfångad, och därför mer skrämmande, än de dokumentära fotografierna på de andra skivorna. Detsamma gäller musiken, som fortfarande erinrar mig om den fysiska ångest jag kände första gången jag hörde albumet. Det är just detta som är så oerhört. Musik framkallar många disparata känslor hos mig, men jag tror inte att jag någonsin har upplevt en annan skiva som så klaustrofobisk; en marddrömslik hallucination utan utväg. Musik för heta sommardagar då de uppsvällda liken i mina garderober börjar stinka.

Spotify: John Zorn – Naked City

Kärlek á la Brötzmann

Postat av
1

Häromdagen lovordade jag den jubilerande jazzbloggen Destination: Out! och jag vill nu passa på att tipsa om fler guldkorn jag kommit i kontakt med genom deras försorg.  Peter Brötzmann är kanske mest känd för vrålande frijazzklassiker som 1968 års Machine Gun, och är fortfarande flitigt förekommande på scener världen över. Jag som personligen inte går ned i spagat över hans mest expressiva eskapader höll därför på att missa att karlns digra diskografi även döljer lågmälda soloäventyr likväl som gladlynta stilexperiment.

Destination: Out! har licensierat en del utvalda titlar från tyska jazzetiketten FMP (Free Music Production) för digital försäljning via Bandcamp. Däribland återfinns Brötzmanns vackra soloplatta 14 Love Poems från 1984, som öppnar med en känslosam tolkning av Ornette Colemans standard Lonely Woman, och följer upp med hela 23 stycken (på den digitala utökade utgåvan) soloimprovisationer av varierande längd och på olika blåsinstrument. Jag har funnit mig själv återvända till denna bitterljuva samling kärlekspoem var och varannan kväll på sistone och kan varmt rekommendera den.

14 Love Poems lär ha varit inspirerad av och dedikerad till poeten Kenneth Patchen, en karaktär som figurerade på västkustjazzscenen på det sena 1950-talet, stod Allen Ginsberg nära och kan höras recitera dikter till jazzkomp på bl.a. Reads With Jazz (återsläppt av Locust).

Jag håller som bäst på att utforska urvalet av FMP-titlar som Destination: Out! gjort tillgängliga. Här hittar man t.ex ”the evil twin of Keith Jarrett’s Köln Koncert”, Keith Tippets Mujician I & II, och 3 Points and a Mountain (1979), där Brötzmann samarbetar med Mischa Mengelberg och Han Bennink. Den senare plattan kan beskrivas som en dadaistisk pastisch som med gott humör blandar bop, kabaret, barock och lounge. Även denna finns att tillgå smidigt streamad via Bandcamp.