Alltid lika roligt att göra nya musikaliska upptäckter. Amerikanska trion The Bad Plus har förgyllt mitt liv på sistone med sin melodiska och popinfluerade jazz. Speciellt det här upplivande stycket satte sig på hjärnan och kändes vagt bekant. Inte konstigt då det ju visade sig vara en (tämligen trogen) tolkning av en gammal Aphex Twin-hit från Come to daddyEP:n.
Den förvirrande tydliga el-duon Pistol Disco har lagt ner. Alltsammans är minst lika dunkelt som tragiskt. Glutta på pistoldisco.tumblr.com för att se vad världen har gått miste om.
Hur kan en människa vara så vacker i allt hon gör? Björk, denna fantastiska kvinna släpper sin nya singel snart och härkan du provlyssna på den.
Om du inte har kollat in hennes nya hemsida (obs kräver Safari eller Chrome) så råder jag dig att göra det. Som sagt, allt hon gör är vackert och jag är glad att jag lever nu för att kunna uppleva det.
Kanske i sista laget men ändå. Ikväll är det kanske dessutom sista gången för A Nice Pair. Klubben som under våren huserat på Cafe Mix, Sibyllegatan 2(Vid musikmuséet). Som vanligt är det gratis inträde även denna kväll och ölen kostar 35kr hela kvällen. Bakom klubben tillika skivspelarna står duon Pär Nyström och Marcus Harrling. Dessa bildar dessutom bandet Diagnos som vi har skrivit om förut på Spisa.
Övrigt kommer Jean-Louis Huhta spela och det blir premiär för gruppen Kunundrums.
På gården blir det orgelmaraton med Mad Max & the Holy Sainz. Med andra ord upplagt för en helt grym kväll!
I’m back! Det var väldigt länge sedan jag skrev här på Spisa-bloggen men nu är jag här och vill sprida ordet (och musiken) om Dimlite. Denna fantastiska musikskapare från Schweiz. I höst så släpper han en ny fullängdare på Now Again Records, där han har släppt två EP förut. Låten i den här videon heter Orchard-wards och är ett bonusspår på kommande skivan. Upptäck Dimlite genom att lyssna på min najsa Dimlite spotifyspellista som är gjord för ändamålet. Och lyssna noga!
För de som gillar sin musik ”kosmisk” – med allt vad det innebär av pulserande analogsyntar och dylikt – rekommenderas en sväng förbiHornstull Strand ikväll. Då spelar nämligen amerikanska trion Emeralds supportade av svenska enmannaakten Sand Circles.
Sand Circles har jag tänkt skriva om ett bra tag nu. Efter en spelning i Liljeholmen i slutet av januari med diverse underjordiska akter stötte jag på en anonym kassett med sagda namn. ”Undervattenspop” var den enda beskrivning jag fick, och det var ju intressant nog för att jag skulle köpa den. Det som mötte mina öron var mycket bra. Ekande, melodiös instrumentalmusik med blicken riktad mot havet och rymden. Tids nog framkom det att mannen bakom namnet var ingen mindre än Martin Herterich, medlem av Ny Musik för Hållbar Utveckling-gänget som försett Stockholm med ny intressant musik på månatlig basis. På senare tid har de dock glidit över till att det är sidoprojektet/ideella föreningen Masskultur som stått för spelningsarrangemangen medan NMFHU sysslat med det skrivna ordet.
Sand Circles officiella debut släpptes i mars på Malmöbaserade kassettbolaget Kosmisk Väg, och nu i april kom Midnight Crimes ut på det med underjordiska mått mätt stora amerikanska bolaget Not Not Fun Records, vilket ju är väldigt roligt.
Produktiva Emeralds har jag nämnt som hastigast tidigare. Denna trio består av keyboardisterna Steve Hauschildt och John Elliott samt gitarristen Mark McGuire, varav den sista trakterar sin gitarr lika episkt som någonsin Manuel Göttsching. Jag håller deras senaste skiva på Editions Mego som deras bästa hittills, så det ska bli kul att se live.
Som gammalt punk är genrebeteckningar alltid väldigt viktigt. Det handlar om doft och smak. Om historia och utveckling. Om förståelse. Är det grind eller screamo så är det det. Ett Ingrid Marie är aldrig ett päron. Till alla ”Jag skiter väl i genrer, så länge som musiken är bra” säger jag ”Säg det till freakin’ Linné”.
Night Bus som genrebeteckning verkar ha hela en månad på nacken, sen Stay Glued postade sin mixtape. En musik som beskriver tillståndet mellan utgång och läggdags, precis som det låter. Lokkos krönika i ämnet publicerades idag. Satt fast på T-Skanstull i natt en timma pga något växelfel. Hade gärna velat haft lite night bus just då. Det var precis så det kändes.
Så här i efterhand är jag faktiskt ganska nöjd över att jag kom så där försmädligt för sent till Södra Teatern och Arts Birthday så jag missade Midaircondo. Alltså, jag hade stört gärna velat se dem, men det var kallt, kön var så lång. Men in till Kägelbanan var det bara att knalla rätt in.
För det är bara att låta benen bistå med supelativ om den pura lycka som finska Aavikko och deras mycket analoga retrosynt/ryssdisco med livetrummor framkallar. Jag tänker Daft Punk i en finsk raggarbil och drämde rent av till med ett ”det bästa jag har sett i hela mitt liv” när jag stod där (”det bästa jag har sett i hela mitt liv” betyder ungefär ”väldigt bra spelning”). De kommer från metropolen Siilinjärvi och har funnits i hela 16 år. Enligt initierade källor (bandet själva) ska de ta ett år paus från liveframträdanden och göra en ny platta. Oh darn. Välden behöver er nu!
SR spelade in konserten och den finns att avlyssna här.
”Det är en låt vi kunde göra rättvisa, eller hur man nu ska säga. Mackaper bygger ju mycket på vemodiga melodier,” säger Markus Hulten.
Låten framfördes första gången i september förra året på Kägelbanan när ”Hallogallo 2010 – Michael Rother & friends present the music of NEU!” gästade stan. Låten blir med på Airwaves samling ”Für Immer” med tolkningar av NEU!-relaterat grejs som släpps 9 februari.