Magnus Palmquist är programansvarig på Fasching sedan år 2009. Tidigare arbetade han på klubben som PR- & klubbansvarig. Som nummer två i Spisas serie om jazzmakt i Sverige ger han sin syn på musikinflytande.

Magnus ser sin viktigaste uppgift som programsättare som att komponera en smakrik mezetallrik: där ska rymmas något för alla smaker, en rik variation i uttryck, tilltal, stil, form, improvisationsgrad, instrumentering, arrangering, komposition och originalitet. Och visst har han ett stort skafferi att välja ur – varje år regnar mellan 2 500-3 000 spelförfrågningar ner över Magnus skrivbord. Hur tänker han om makten att välja egentligen?

”Min funktion som programansvarig på Fasching är självfallet mycket viktig, då man runtom i landet och även i Europa tittar på vad som görs här.  Jag ser på min uppgift med stor ödmjukhet och vördnad samtidigt som jag naturligtvis inser hur viktigt det är att jag förvaltar den efter yttersta förmåga och att jag hela tiden håller mig uppdaterad. De viktigaste parametrarna för mig är förmodligen kompromisslös kvalité, aktualitet, integritet, originalitet och SVÄNG.”

Och visst är Magnus medveten om innebörden av sina val. Han uttrycker med all tydlighet vad det kan innebära för någon av de lyckligt utvalda få att ta plats på Fasching scen:

”Min uppfattning är att de allra flesta som uppträder på Fasching uttrycker att vår scen har en enorm betydelse för dem. De hör heller inte till ovanligheterna att en artist ”breakar” på vår klubb.

Livescenen är idag förmodligen en av de absolut främsta kanalerna för en artist att nå sin publik och en av de starkast växande. Den är direkt, ocensurerad, spontan och upplevelsebaserad. Live kan allting hända. Det är det jag tycker att man börjar märka på människor som idag har en mängd medier att välja mellan men som allt oftare väljer att uppleva kultur ”live n’ direct”. Det finns förmodligen inget mer effektivt sätt att vinna nya åhörare på än att distribuera sin musik genom liveuppträdanden”.

So far so good, men Magnus är inte sen att resonera kring de problem som hopar sig på de mindre scenernas himmel i takt med att musikindustrins villkor förändras:

”Den nya musikindustrin har ju visat sig villig att anpassa sig till liveformatet i en tid av stor osäkerhet och omställningar. Problemet jag tycker mig se är att de stora aktörerna hela tiden vinner nya marknadsandelar i takt med att den icke-kommersiella sektorn får det allt svårare. Små musikscener har idag det orimligt tufft i förhållande till många av sina motsvarigheter inom andra delar av kulturområdet.”

I detta allt kyligare konkurrensutsatta klimat ligger frågan om vem som egentligen har makt att förändra förutsättningarna för jazzen inte långt borta. Jag bad Magnus Palmquist ge dem namn.

”De största makthavarna i jazzsverige i nuläget är otvivelaktigt utredaren av ”Fortsattutredningen” Erik Sjöström som även är chef för Kulturhuset och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tillsammans har stora möjligheter att förändra jazzmusikens position i kulturpolitiken. Min uppmaning till dem är att undersöka huruvida jazzmusiken ska få fortsätta att befinna sig på en segregerad och underställd plats i kultursfären, i förhållande till andra kulturyttringar och i förhållande till antalet professionella utövare och alltjämt stigande antal jazzdiggare i landet.”

Möt Johannes Cornell. DN:s skribent då det kommer till att recensera jazzmusik.  I en ödmjukt växlad e-postkonversation beskriver han sin syn på jazzmakt i Sverige.

Johannes Cornell har skrivit om jazz i din morgontidning sedan 1994. Han har även gjort radio och ingått i många typer av jurys för olika utmärkelser, som Gyllene Skivan och jazzgrammisen. De senare är uppdrag han valt att i längden avstå ifrån just för att inte samla på sig annan makt än vad han kan försvara med att han på något sätt stärker – inte styr – vad som sker i den svenska jazzen. Sitt eget behov av makt säger han mest inskränker sig till att få den sexåriga dottern att borsta tänderna när hon inte vill.

Klabbes Bank - äger makten över sig själva & gjorde en av Johannes favvoplattor 2009.

Men obrydd är han å andra sidan knappast. För trots att det postas en hel del skivor till denne frukostbordets jazzman är det alltid viktigt för Cornell att hålla koll på ett bredare utbud och följa upp artister som intresserar honom personligen.

”Emellanåt kommer förstås en skiva som mer eller mindre måste recenseras, men i övrigt försöker jag med det lilla utrymme jag har – vanligtvis en skiva i veckan – att ta upp vad jag upplever som de mest intressanta releaserna. Generellt sett innebär det fler skivor med musiker som gör något nytt, än med musiker som huvudsakligen förvaltar traditionen. Det finns undantag; traditionen kan ju på olika sätt också fördjupas, och att bara efterlysa någonting ”nytt” speglar inte nödvändigtvis vad musiken handlar om. Till syvende och sist uppfattar jag det ändå som mitt jobb att belysa en levande genre och måste hövligast hänvisa läsare med ett särskilt intresse för till exempel tradjazz till Orkesterjournalen och andra mer täckande publikationer.”

Men vad innebär det egentligen för ett band att recenseras i en av landets absolut största tidningar idag? Johannes menar att det är vanskligt att avgöra en recensions egentliga påverkansmakt.

”Naturligtvis betyder den mindre för en redan etablerad stjärna än för en nykomling, men som skivbranschen ser ut idag går det knappast att sätta fingret på de rent kommersiella sambanden. I grund och botten vill jag se mer jazz, inte mindre. Mardrömmen är att ta loven av den kreativitet som finns, istället för att uppmärksamma och stödja den.”

Läs mer →