Mother på Fylkingen, 28/2

jooklo_duo
Jooklo Duo uppträder på Fylkingen, torsdag 28/2.

Två institutioner möts, nu när Mother för några kvällar börjat ordna konserter på Fylkingen.

Gavin ”Mother” Maycroft arrangerar spelningar i Stockholm för allt som bubblar i den evigt unga underjorden – och har gjort så i 5 år nu, till mångas stora glädje. Inkluderat undertecknad. Fylkingen å sin sida är en 80-årig förening och ett anrikt forum för elektroakustisk musik, performance, film och andra konstarter som vill mötas och korsbefrukta varandra under experimentella former.

Torsdag 28/2 blir det kväll blir nummer 2 i ordningen. Det var välbesökt sist och rådde god stämning. Denna gång är det något slags frijazz-tema över kvällen, med italienska Jooklo Duo samt Dror Feiler som gäst och solo-artist. Lär bli spräckigt så att det förslår.

Vid varje tillfälle/kväll i serien bjuds det utöver spelningarna också på filmvisningar, mini-utställningar och lättare måltider för försäljning och konsumtion. Denna kväll visas en Sun Ra-kortfilm/musikvideo, och ”Whoever Fights Monsters” – en experimentell (såklart) frijazzdokumentär av Ryan Tebo. Elena Smon Wolay från ”Jazz är Farligt”-kvällarna på Hornstull Strand kommer att vända vax i pauserna.

Glöm inte heller att besöka Fylkingens egna skivbutik där man hittar mycket som inga andra säljer i Stockholm, eller ens Sverige för den delen.

28:e mars är det dags för nästa kväll, och då spelar finska ljudhavsdykarna Tomutonttu och Tsembla, samt svenska Fylkingenstammisen Lise-Lotte Norelius.

Läs mer om skeendet på Facebook.

Bra ljud 2012 (Thomas lista)

Thomas 2012

Ännu ett år till ända, ännu en lista.
Frisk funk, eterisk pop samt smutstechno har kännetecknat mitt år.
Dessa fonogram har jag lyssnat extra mycket på under 2012.

Utan inbördes ordning:

= Album (Inrikes) =

= Album (Utrikes) =

= EP:s och tolvor =

= Hedersomnämnanden =
(Föll på målsnöret)

  • Klabbes Bank – »Protect the Forest« (Hoob)
  • John Tejada – »The Predicting Machine« (Kompakt)
  • Tim Hecker & Daniel Lopatin – »Instrumental Tourist« (Software Records)
  • Maria Minerva – »Will Happiness Find Me?« (Not Not Fun)
  • Sun Araw & M. Geddes Gengras meet the Congos – »Icon Give Thank« (Rvng intl.)
  • Taragana Pyjarama – »Tipped Bowls« (Kompakt)
  • Black Dice – »Mr. Impossible« (Ribbon Music)
  • Para One – »Passion« (Marble)

= Återutgivningar =

= Samlingar =

Munnen gapar efter mycket

Pop? Ny våg? Post-punk? Nypunk? Antagligen skiter de i vilket fack du vill stoppa dem i.

Uppfriskande vildhjärnorna i Munnen har ett nytt album på ingång, betitlat ”Ur marken, mot marken” och ökar på peppen med en video. Budskapet är tydligt.

På lördag den 9 juni är det releasefest på Bio Reflexen i Kärrtorp, med support av ClipArt-kitschkonnässörerna tillika åksjukemusikmakarna Coca-Cola 3, samt de osnutna skevpophoppen som är Saigon. Det lär bli en hejdundrande fest.

Läs mer om händelsen på facebook.

Jag vill avsluta med att be om ursäkt för den dåliga ordvitsen i rubriken.
Jag är verkligen uppriktigt ledsen.

En värld i en trädgård

Elfin Saddle

Kanadensisk-japanska duon Elfin Saddle kommer att spela sin hemmasnickrade post-folk (eller vad man ska kalla det) på Hemliga Trädgården på onsdag 6/6, i alltid lika ihärdiga och eminenta Mothers regi. Det lär bjudas dragspel, percussion och diverse andra ljudalstrande ting samt sång på tvenne språk.

Själv är jag väldigt nyfiken på deras 23-minutersfilm som kommer visas innan spelningen, betitlat ”Wurld”. Alla som går igång på stop-motion, miniatyrer och andra gamla hederliga filmhantverk kan höra upp. En civilisations uppgång och fall gestaltat med hjälp av skrot, småsaker och pryttlar i en trädgård, mer eller mindre. Trailer finns för allmän beskådan här:

Läs mer om spelningen på Facebook.

Thomas årsbästa 2011

Som vanligt inte i rangordning. Året som gått för mig:

= Album (Inrikes) =

= Album (Utrikes) =

= Honourable mentions =

= Kassetter =

= Mixar =

  • Alva Noto – RA.276 (Resident Advisor podcast, 12 september)
  • Jamie xx – Essential Mix (BBC Radio 1, 27 augusti)

= Låtar (i urval) =

= Konserter =

  • Alva Noto på Voltfestivalen, 11 juni
  • Jarse, Es, Tomutonttu + Lau Nau på Mother/Mosebacke Etablissement, 12 juni
  • Silver Apples på Strand, 9 november
  • Hans Appelqvist på Rönnells, 10 november
  • Yun Kan 10 på Fasching, 15 december

Dubbelmacka på Landet

Imorgon kväll (29/9) föreslår jag ett besök på Landet vid Telefonplan. Där har nämligen nystartade kassettbolaget Quaset en dubbel releasefest för Saigon och Like Rivers.

Saigon spelar avig, smutsig och catchy Pop med stort P. De har förstått det här med att poppärlor ska vara unika, att de ska skilja sig åt. Från andra, från varandra.

Jag tycker att det är nyttigt och roligt när olika discipliner och scener möts. De två band som delar bolag och kväll är t.ex. rätt olika varandra i sina uttryck. Ett annat exempel skulle kunna vara bolagsbossen tillika kontrabassisten Vilhelm Bromander själv, som har ett förflutet i diverse jazzkonstellationer och som nu bevisligen också dykt ner i kassettunderjorden med sitt Quaset.

Like Rivers, som han delar med Alexander Zethson (känd från t.ex. Je Suis!) på klaver, och Daniel Karlsson (från bl.a. fina Disco Langsam) på gitarr, elektronik och röst, bjuder på dröjande och drönande klangrika resor genom inre landskap.

Läs mer om kvällen på Landets hemsida och på Facebook.

Kosmisk Strand

För de som gillar sin musik ”kosmisk” – med allt vad det innebär av pulserande analogsyntar och dylikt – rekommenderas en sväng förbi Hornstull Strand ikväll. Då spelar nämligen amerikanska trion Emeralds supportade av svenska enmannaakten Sand Circles.

Sand Circles har jag tänkt skriva om ett bra tag nu. Efter en spelning i Liljeholmen i slutet av januari med diverse underjordiska akter stötte jag på en anonym kassett med sagda namn. ”Undervattenspop” var den enda beskrivning jag fick, och det var ju intressant nog för att jag skulle köpa den. Det som mötte mina öron var mycket bra. Ekande, melodiös instrumentalmusik med blicken riktad mot havet och rymden. Tids nog framkom det att mannen bakom namnet var ingen mindre än Martin Herterich, medlem av Ny Musik för Hållbar Utveckling-gänget som försett Stockholm med ny intressant musik på månatlig basis. På senare tid har de dock glidit över till att det är sidoprojektet/ideella föreningen Masskultur som stått för spelningsarrangemangen medan NMFHU sysslat med det skrivna ordet.

Sand Circles officiella debut släpptes i mars på Malmöbaserade kassettbolaget Kosmisk Väg, och nu i april kom Midnight Crimes ut på det med underjordiska mått mätt stora amerikanska bolaget Not Not Fun Records, vilket ju är väldigt roligt.

Produktiva Emeralds har jag nämnt som hastigast tidigare. Denna trio består av keyboardisterna Steve Hauschildt och John Elliott samt gitarristen Mark McGuire, varav den sista trakterar sin gitarr lika episkt som någonsin Manuel Göttsching. Jag håller deras senaste skiva på Editions Mego som deras bästa hittills, så det ska bli kul att se live.

Slut ögonen så syns vi på Saturnus ringar!

Sand Circles ”Stellar Waves”

Emeralds ”Candy Shoppe”

Thomas topp 2010

Årsbästalistor är ju egentligen förbannat dumt, meningslöst och allt det där, men ändå är det något som börjar klia i en gammal musiknörd när året närmar sig sitt slut. Det kom säkerligen en hel drös andra bra grejer i år som jag inte hunnit höra ännu, och dessutom är ändå det mesta man upptäckt under året musik från andra år, men låt gå, här är några personliga favoriter som släppts 2010. Må 2011 bringa fler!

ÅRETS SKIVOR:

* Drivan »Disko« (Smalltown Supersound)
Se recension för mina vidare åsikter. ”Det gör ingenting” var för övrigt årets låt.

* Emeralds »Does it look like I’m here?« (Editions Mego)
De tre gossarna lyckades spotta ur sig sitt mest fulländade album hittills. Mer episk gitarr och mer puls än tidigare. Hit gick jag närhelst jag behövde en rejäl dos ”kosmiskt”.

* Joanna Newsom »Have one on me« (Drag City)
Efter att ha kärat ner mig fullständigt i »Ys« från 2006 var lyckan stor när det talades om hennes återkomst. Med en trippelmacka kändes det först som att den barnröstade harpisten tagit sig vatten över huvudet, men icke sa nicke. Kan hon överhuvudtaget misslyckas?

* Jaga Jazzist »One-armed bandit« (Ninja Tune)
Jazz-rock-fusion som är bra? Vad har hänt med världen? Dessa norrbaggar har gjort den lite bättre. Ett helt eget sound.

* Woods »At Echo Lake« (Woodsist)
När man kommit över sångaren Jeremy Earls störigt ”gulliga” röst blottar sig ett album av idel lo-fi-folk-hits!

* Best Coast »Crazy for you« (Mexican Summer)
Perfekt men ändå smutsig Beach Boys-pop som med sina tuggummimelodier, ”jag är kär i min bästa kompis”-texter och tveksamt simpla rim charmade sockorna av mig nästan omedelbums. Jag har ingenting till övers för kalifornisk drogromantik (”And nothing makes me happy, not even TV or a bunch of weed”), men jag tillåter det den här gången. En angenäm och extremt oväntad överraskning från Bethany Cosentino, ena halvan av nu avsomnade/pånyttfödda dronepopbandet Pocahaunted (a.k.a. ”The Olsen Twins of drone”).

* Pan Sonic »Gravitoni« (Blast First Petite)
Finska veteranduons påstådda svanesång bjuder på obönhörlig elektroniskt rens av finaste märke. Puls och brus. Mumma.

* Wooden Shjips »Vol. 2« (Sick Thirst)
Bakåtblickande monoton distortorock från San Fransisco. Egentligen en samling av äldre grejer, men vem bryr sig när det är så här bra? Inte jag.

* Jonas Reinhardt »Powers of audition« (Kranky)
Växlande mellan svänging melodiös instrumentalkraut och mer galaktiska syntutflykter var det här (tillsammans med Emeralds nya) den platta jag främst vände mig till när det stod ”kosmiskt 70-tal (fast nu)” på menyn.

* ASS »Salt marsh« (Headspin)
Andreas Söderström leverar gång på gång. Ny stil för varje album, men alltid omisskännligt ASS. Mer ”storband” denna gång. Lågmäld instrumentalfolk som växer över tid. Bonuspoäng för den Steve Reich-inspirerade låten ”One piece concept”.

* Noveller »Desert fires« (Saffron Recordings)
Efter en utmärkt spelning i Galleri Detroits källare (med UnFact och Aidan Baker) i höstas införskaffade jag Sarah Lipstates senaste alster. Fint och kvalitativt gitarrdrön som lyckas hålla sig intressant hela vägen.

HONOURABLE MENTIONS:

Caribou »Swim«
Jónsi »Go«
High Places »High places vs. mankind«
Ikons »Ikons«
This is head »0001«
Current 93 »Baalstorm, sing omega«
Altar of flies »Permanent cavity«

ÅRETS KASSETTER:

* Clive Tanaka y su orquesta »Jet set siempre 1°« (Tall Corn Music)
Årets kassett för min del. Först och främst känns den väldigt överraskande i horden av kassettsläpp, som i.a.f. jag tenderar att förknippa med sovrumsmusiker, distade ljud, röster med reverb, dålig ljudkvalitet och så vidare. Här är det hög kvalitet och en helt annan utgångspunkt än för gör-det-självarens. Det här skulle kunna vara en utgåva från back in the days när kassett bara var det senaste formatet och inte någon plattform för nostalgi och symboliskt sönderfall. Nu kan man ju dock inte komma ifrån att det här ändå är nostalgi och retro så att det stänker om det, men ändå. Den fungerar dessutom någon slags kulmination av senaste årens vurm för söderhavet och allt ”tropiskt”. Eller ja, västerlänningens romantiserande, exotiserande bild av det i vart fall. Det här är musiken som spelas på imaginära poolfester fyllda med vackra människor som med kokosnötsdrinkar i hand förför varandra. ”Side A – For dance, Side B – For romance” står det på omslaget. Säger väl det mesta. Det hela är jävligt kitschigt, men kvaliteten i övrigt gör att det är mer charmigt och självklart än omotiverat och störigt. Jag tänker på Daft Punk’s ”Discovery”. Blandningen av discokitsch och charm, den totala oförmågan att kunna sitta still för att det är så jävla bra. ”Jet set siempre” är eskapism i sin renaste form.

* Dustin Wong »Let it go« (Watercolor Records)
Årets upptäckt. En kassett gott och blandat från ena halvan av Ecstatic Sunshine, ett band jag inte vet ett dyft om. Visst är internet fantastiskt? Experimentellt och poppigt, rytmiskt och melodiöst. Finns att ladda ner gratis på hemsidan.

* Luva »Evoking fableous ocean« (Oscillatone)
Gustav Karlsson fortsätter att undersöka popens gränsmarker med sin otydliga nonsenssång och sina maracas- och gitarrloopar. Nu mer flytande än tidigare. Fantastiskt roligt att han nyttjar musiken från 1979 års julkalender (”Trolltider”) som intro! Finns att ladda ner gratis från Luvas hemsida.

* Dead Letters Spell Out Dead Words »No Words« (When Skies Are Grey)
Den – får man förmoda – sista delen i Thomas Ekelunds ”No Words”-serie (WSAG#31) bjuder på två 15-minutersspår underskön undergångsmelankoli. Det är tråkigt att Dead Letters slutligen lägger hatten på hyllan, men det har ju varit en fantastisk resa så här långt, så varför inte sluta med flaggan i topp? Vinylrävarna kan hålla utkik efter avslutande retrospektivet »Dreadcade«.

* Diverse artister »The New Wave of Swedish Cosmic Music, Vol. 1«
(Kosmisk Väg)
Trots att den inte riktigt levde upp till sitt namn en mycket trevlig samling med artister som Skeppet, Ved och Smycken, i sjukt snygg förpackning. Ett bra initiativ! Väntar med spänning på kommande delar.

* The Cosmic Serpent »The cosmic renovation & end of time« (Fang Bomb)
Vem eller vilka som gömmer sig bakom det här aliaset är ännu okänt. Hemlighetsmakeri är lite töntigt tycker jag, men musiken står på egna ben. Påstått zoroastriska drones och pulser från bortom tid och rum. Nära nog statiskt, hypnotiskt, meditativt. Som att flyta runt i urhavet.

* Mopsiga barn »Orja minä olen« (Hockey Rawk)
Medels skeva loopar och förvrängda röster delar Mopsiga barn ut redigt ironiska kängor till det nyliberala, patriarkala ”karl för sina byxor”-samhället. På ett synnerligen roande/oroande sätt, bör tilläggas. Coacher, svenska barn, TV, arbetslinjen, invandring, förstörelse, mansgriseri, grindsamhällen och  lobotomi avhandlas. Levereras med old school-fanzine med kollage och texter. Sådant gillas.

Befriande ofärdigt: Drivan ”Disko”

Mångsysslaren Kim Hiorthøy är verksam inom områden som grafisk design, litteratur, illustration, foto, film… Jo, han är musiker också, nämnde jag det?
När Kim gjorde musiken till dans-/musikalföreställningen ”Potatislandet” fattade han och de tre svenska arbetskollegorna Lisa Östberg, Louise Peterhoff och Kristiina Viiala tydligen tycke för varandra, för nu har samarbetet utvecklats till Drivan.

Soundet – de akustiska gitarr- och pianoloopar, släpiga hiphopbeats och fältinspelningar som är Hiorthøys signum – är oförändrat och har inte påverkats nämnvärt av samarbetet med andra, men med sång och texter känns det ändå som att hans speciella, småmelankoliska ”mystronika” fått en ny udd.

Looparna, rumsljuden, de oskolade sångrösterna: Känslan av att de satte sig ner och ”bara gjorde det” är extremt uppfriskande. Men det är inte burkigt ljud och dist som ju är brukligt när man tänker på lo-fi. Det här är lo-fi i hi-fi. Man hör var enda nyans. Kim Hiorthøy delar Hans Appelqvists lyhördhet för de där små ljuden mellan de stora ljuden. Upptagningar från inspelningen av inspelningen står att finna här och var genom albumet. Ljudet av stolar som dras över golvet, skratt, regn, bitar av samtal, stimulerar fantasin. Vad pågick, vad sker?

I skavandet mellan ljuden och mellan orden, i själva friktionen, uppstår värmen.

Det tycks handla om den kreativa processen (i såväl text som ljud), om vardagens lunk. Medvetandeströmmar. Aviga och smått surrealistiska texter (Konstigast: ”Dina tröjor som är så små / jag ska baka in dom i ett litet bröd”), lösryckta meningar och bitar av berättelser som kanske aldrig till fullo kan förstås av utomstående. Fragment av en tanke. Skisser. Skärvor. Det mentala detektivarbete och de associationsbanor som albumet ger upphov till ger stort omlyssningsvärde. Detsamma gäller för den föredömligt korta albumlängden.

Kvinnorna pratsjunger återhållsamt utan att höja rösten, men låt dig inte luras, det är inga väna singer-songwriters här inte. Det här är Punk! En sorts tystlåten punk för människor bärandes på en mer riktningslös, trött ilska. Istället för
skrik; konstateranden i samtalston. Det här är Pop, fast utan krav på perfektion, utan längtan tillbaka till det som varit. Ömsom betryggande (”Allt vi gjorde får vi göra bättre sen / Det gör ingenting”), ömsom argt (”Nästa gång vi ses / ska jag slå dig hårt i ögat”), men alltid nedtonat, till Hiorthøys lekfulla produktion.

På ”Shamshalam, Shimshilim” hör vi även Kim själv i en duett, i det mest sammanhållna, förmodat självupplevda, narrativet på albumet. De badar i fjorden, dricker sprit och ”kastar flaskor bortom träden / för att hösten ska bli mild”. Berättaren glömmer sin plånbok och måste låna pengar till bussen. Men något ligger och ruvar bakom den här rätt vardagliga berättelsen. Man får känslan av att det är något som har hänt, något som inte kan göras ogjort. (”Jag hoppas att vi ses igen / att du inte ändrar dig / kanske blir det bättre sen / även om jag inte tror det”)

Det här är ett gäng som gör något alldeles eget. Det här är pop på svenska som den aldrig gjorts tidigare. Något som, om rättvisa funnes i världen, om några år borde kallas stilbildande.

Om ni inte insett det vid det här laget så är jag rätt kär i den här skivan. Kommer helt klart att hamna i toppen på min årsbästalista (som det ju är brukligt att musiknördar sammanställer). Den är dock något av en slow grower, först efter några varv börjar skärvorna hamna på plats, melodierna fastna på allvar. Man kanske inte inser dess storhet omedelbart, men det kommer.

I en radiointervju i P3 Pop lät de antyda att Drivan kanske bara var en engångsgrej, men det hoppas jag innerligt inte. Jag vill höra mer!

Albumet är släppt på briljanta norska skivbolaget Smalltown Supersound och finns på Spotify.